I somras kom tidningen över berättelsen som är en skildring skriven av en vän. Sara Arnia och May Larsson har varit vänner i nästan 40 år. May Larsson vet till exempel varför Saras näsa är sned, för det frågade May en gång när de tillsammans tittade på Saras bröllopsfoto vid bröllopet med Gösta Bredefeldt. May skriver i berättelsen Det finns så många liv...:
"Hon skrattar och tittar på kortet. Jag dansade av den! säger hon. Oturen var framme. Jag föll så illa och näsan fick en ordentlig stöt. På den tiden var det aldrig tal om plastikoperationer. Har du inte sett att jag har sned näsa?
Så märkligt, tänker jag. Sara och jag har känt varandra i över tio år, men jag har aldrig tänkt på att hon har sned näsa."
Sara Arnia tittar leende ut genom dörren till May Larssons kyrkstuga när May kommer gående. De ska träffas i stugan för att tala om vänskap. May och Sara har varit vänner sedan början av 1980-talet.
– Jag vet bara en sak, säger May Larsson.
– När jag mötte dig en gång på teatern 2017, så kände jag helt plötsligt att det var så länge sedan vi hade träffats.
– Vissa blir vänner. Man utvecklas tillsammans, säger Sara Arnia.
Sara Arnia fyllde 85 år i somras och May Larsson blir 80 inom kort.
– Vi har samma bakgrund. Vi kommer båda från varsin en liten by och vi har varit med om så mycket, säger de.
De små byarna det handlar om är Prinsnäs och Kopparnäs.
Ur berättelsen Det finns så många liv... 1992
"Sara älskar att vandra i skogen. Att stämma möte med henne på hösten, för en svamputflykt, är som ett äventyr på de sju haven. Då jag slår mig ner för att studera någon liten spindel eller den vackra kartlaven på en sten, väcks jag brådstörtat ur mina filosofiska tankar av Saras trumpetstötar.
Skynda dig! Kom hit får du se!
När jag snubblande över de mossiga stenarna brakar ut genom buskaget, för att ta reda på om hon hittat en död björn, står hon lugnt studerande något på marken. Pekar på ett par bruna skrynkliga saker och ler förnöjt.
– Trestjärnigt, säger hon. Där hade vi tur."
– Jag kände direkt att detta är ingen storstadsjänta. Du pratade ett språk som jag förstod, konstaterar Sara.
– Du är den mest fantastiska människa jag har träffat, kontrar May.
Ändå är de inte beroende av att ses regelbundet.
– Vi har aldrig varit sådana att vi varje fredag har besökt varandra.
Smittan och coronapandemin har dessutom lagt ytterligare dimensioner på vänskap i allmänhet och, för dem, deras i synnerhet.
– Ursäkta, jag tog i dig, utbrister Sara.
För henne har smittan lagts som en börda ovanpå ensamheten.
Ett citat från en okänd tänkare kommer i tankarna: “En kompis håller med dig, en vän argumenterar.” De båda damerna i riskgrupp 70+ hamnar i en diskussion om nyttan av munskydd. Sara är odelat för munskydd, May mera tveksam.
En mobilsignal ljuder i kyrkstugan.
– Är det min? undrar de båda nästan i kör.
Det visar sig att de har båda samma mobilsignal för inkommande samtal. Fotograf Pär bekänner att hans mor har exakt samma signal. Kanske är det så att alla äldre damer har samma signal på telefonen? Om det nu är för att det är den som är förinställd på telefoner eller vad nu orsaken är...
Ur berättelsen Det finns så många liv... 1992
En solig höstdag ringer hon mig och frågar om jag inte har lust att hänga med ut på myren. Sara är just i färd med repetitionen av "Utlänningen". De två sista dagarna före premiären arbetar ensemblen i två pass, med en längre paus mitt på dagen. Nu hämtar hon mig i sin lilla röda bil och inom tio minuter har hon fört mig ut på en myr, vars existens jag inte hade en aning om. Mindre bekant med vistelser på myrar, har jag inte ens fått på mig vettiga skor, utan tvingas nu hoppa från tuva till tuva medan vattnet tjafsar och klafsar runt fötterna. Mellan de märkliga, spretande kala träden ser jag skådespelerskan lugnt förflytta sig över gungflyen. Hon har något tungt jordiskt över sig. Som en jordemor. Ett väsen i fullständig samklang och harmoni med naturen.
De sitter i soffan i kyrkstugan, i var sin hörna, och May plockar fram ett litet fotalbum med bilder från teveinspelningen av hennes bok Frosten brinner 1993–1994.
De båda damerna försjunker i minnena från inspelningen.
– Kommer du ihåg att vi filmade i Hagaviken? undrar May.
– Du hade din sminkloge i sovrummet i vår stuga.
Sara Arnia miste sin far under andra världskriget i Finland. Hon skickades till Sverige, till Prinsnäs. När hon kom tillbaka till Korpilahti hade hon mist språket och vare sig modern eller syskonen förstod svenska. Då kom en ny tid. Hon flyttade till Helsingfors.
Ur berättelsen Det finns så många liv... 1992
Hon kom då till Nestor och kusinen Elma i Helsingfors och en svenskspråkig skola. Det gjorde att Sara i viss mån förlorade kontakten med sin familj. Därför har hon en alldeles bestämd uppfattning om välviljan i att sända bort barn från krigshärjade områden.
May Larsson träffade aldrig sin biologiske far.
– När mamma och pappa gick på söndagspromenad gick jag upp på vinden och grävde fram ett porträtt av min biologiske far under sågspånen. Jag tryckte det mot mitt bröst och grät.
Men May är noga med att poängtera att hon inte hade det dåligt hos sin mor, sin fosterfar och sina syskon. Hon var helt och fullt accepterad som en i familjen.
Men det är inte bara som författare och skådespelare de har möts under åren. May visar ett tidningsurklipp om bokcirkeln eller bokjuntan Matilda.
– Du var inte med på alla våra träffar, minns May.
– Men många.
Ur berättelsen Det finns så många liv... 1992
"Det behövs en alldeles skärskild blick för att hitta de rätta och goda matsvamparna eller kunna fylla en hink med tranbär. Själv hade jag aldrig skådat ett tranbär innan jag träffade Sara. Då berättade hon att hon plockat de ädla bären intill mitt sommarställe i över tio år.
May Larsson har flyttat tillbaka till Luleå efter att ha bott i Södertälje ett flertal år.
– Jag längtade tillbaka så mycket. Anledningen till att vi flyttade, min man Göran och jag, var att båda mina döttrar hade flyttat och behövde hjälp med barnen.
Men barnen växte upp och Luleå lockade alltmer så nu är paret tillbaka igen. Det i sin tur innebär att hon på sina promenader mellan hemmet på Lulsundsberget och centrum kan möta Sara Arnia.
– Vi blir glada när vi ser varandra, konstaterar de.