Sara har varit i helvetet

Vi träffas på ett av stadens kaféer. Sara kliver in genom dörrarna ett par minuter efter utsatt tid och skakar snabbt hand med undertecknad. Hon har en stickad mössa på huvudet, är snyggt klädd i övrigt och passar liksom inte in i den gängse mallen av en misshandlad kvinna. - Ingen tror ju att det här händer mig. Många tror att de som blir misshandlade är alkoholister eller så. Men det finns ingen urtyp, säger hon lite senare.Sara berättar snabbt och forcerat, för att i nästa stund stanna upp och slå fast att hon har så svårt att just berätta. Det känns som om de rätta orden saknas konstaterar hon uppgivet en bit in i intervjun.Blev till en vardag
Ett samtal som pågår i nästan en timme om en tillvaro, svartare än svart. En tid då den person som Sara trodde var mannen i hennes liv håller henne i ett järngrepp med våld och hot om våld.- Jag kan liksom inte sätta mig in i hur jag kände mig då. Jag vet att allt hände, där var jag jävligt rädd och där gjorde det ont. Men jag kan inte säga att där var jag deprimerad eller så ... Det blev liksom vardag, säger hon.Hennes liv fanns inne i denna bubbla som vi kan kalla helvetet. I dag har hon väldigt svårt att beskriva känslan i kroppen när hon var mitt inne i det.- Man mår ingenting, man finns inte längre. Sara tror inte att grunden till misshandeln och hoten var svartsjuka. - Men han använde svartsjukan som ett sätt att legitimera sina handlingar, säger hon."Man anpassade sig"
När Sara tog bilen till arbetet kunde sambon tala in flera hotfulla mobilsvar i hennes mobiltelefon bara under denna korta resa. Att hon hade sex med arbetskompisarna, att hon hatade honom, att han skulle vänta på henne när hon kom hem.- Om jag hade pratat med någon så visste han det när jag kom hem. Hans kompisar hade berättat det. Efter ett tag satte jag mig aldrig bredvid en kille på bussen. Förstår du, man anpassar sig. Och man gör det väldigt snabbt också.Hoten, slagen och sparkarna blev normalt för Sara. När hon till slut tog modet, flydde och fixade en egen lägenhet blev det än värre.- Han släppte aldrig kontrollen över mig. Han hade fortfarande koll vad jag gjorde, var jag var, säger hon.- Hans svartsjuka tog så hårt. Man tog verkligen åt sig när han kallade mig fula namn som hora eller att man knullade med andra. Det kändes som om jag var tvungen att bevisa att jag inte var på det sättet. Då gjorde man allt för att han skulle vara nöjd, så att han var säker på min kärlek och inte blev arg. För när han blev arg blev det riskabelt, farligt.Flydde till kvinnojouren
En terror som tog henne tillbaka till den man som misshandlat henne.- Det var skönt att bli ihop med honom igen, för då visste jag att allt var lugnt. Då kunde jag delvis kontrollera det. Man var mera medveten om vad som hände då.Nästa gång Sara bröt sig lös flydde hon till kvinnojouren.I dag, när hon ser tillbaka, så tror hon att ett värre våld från hennes sambo hade kunnat stoppa eländet tidigare. Nu hade hon "bara" blåmärken, svullnader och lite näsblod.- Det var också jättejobbigt. Jag hade inte brutit något, han hade inte knivskurit mig. Det "var väl inte så farligt", det kändes som att jag var ansvarig över vad han gjort mig. Dottern, som är några år gammal, förändrades också av hennes situation. Varje gång det ringde på dörren så skrek den lilla flickan rakt ut. - Hon såg ju att jag grät och hur rädd jag var. När hon berättar om natten då hon kände dödsförakt när han dunkade in hennes huvud i väggen tar känslorna över och hon har svårt att hålla tillbaka tårarna.Gått sönder på något sätt
Det här blir vändpunkten men utan föräldrarnas stöd hade hon aldrig lyckats ta sig bort från helvetet konstaterar hon.Nu har hon någonting annat att tänka på, skola eller arbete, närmare än så får ni inte veta. Men ärren finns kvar i hennes inre.- Man har ju gått sönder på ett sätt som aldrig någonsin kommer att bli helt igen. Samtidigt så vet jag vad som är viktigt, på ett annat sätt än jag gjorde innan.I dag ser Sara ljust på framtiden, trots ärren i själen. Och hon här säker på att hon en dag kommer att kunna älska en man igen. En del i helningsprocessen är att orka med de gånger hon möter mannen som slog henne ute på stan. Men när hon ringer upp mindre än ett dygn efter intervjun är det på grund av oron över att hon inte fått fram det hon ville säga.- Det psykiska våldet är värre än det fysiska. Både medan man är inne i det och efteråt, säger hon.En insikt som visar att Sara i dag har fått distans till tiden i helvetet.Fotnot: Sara heter i verkligheten något helt annat.