Hur ser en vanlig dag ut för dig, Maxida Märak?
– Jag har ingen vanlig dag. Mig kan man nästan inte fråga det där, för ingen dag är den andra lik.
Har intresset för dig ökat de senaste åren?
– Absolut är det så. Jag har inte varit aktiv artist så länge, jag är väl inne på snart femte året.
– Det har gått väldigt fort. Jag tror att det är tv-serien Sapmí sisters och Mando diao-låten som startade allt och sedan har det bara pekat rätt upp.
Vad gör du när du kopplar av? Det måste du göra för att orka med det tempot.
– Jag är väldigt dålig på det, faktiskt. Det är nu, de senaste åren, som jag har blivit bättre på att plocka upp det jag känner i kroppen, börjat säga ifrån. Till exempel försökt tvinga mig till att gå långsammare eftersom jag alltid småspringer.
– När jag ska koppla av försöker jag vara helt, helt, själv. Jag plockar lite, lagar mat. Gör det som andra har som rutin, men som jag kanske inte riktigt har. Det är lite som mitt liv är, jag har inte de där vardagsrutinerna som andra människor lever med hela tiden. För mig är det lite lyx att kunna vara i tvättstugan och sedan kunna gå på Ica och handla, kanske kolla på museum.
Men det är inte så att du kan... hälla ner dig i soffan och bara vara trött?
– Nej, jag har aldrig kunnat det faktiskt. Det har till och med varit så att jag haft problem förut med att sätta mig ner. Jag gillar att stå upp. Jag står och äter, jag står och kollar tv. Jag vet inte vad det är, jag tror att det är en stressgrej som jag försöker jobba bort.
– Nej, jag sjunker aldrig ner i soffan, däremot kan jag ta mig tid med det jag tycker är viktigt, typ att laga riktigt bra mat.
Vad lagar du då?
– Jag älskar fisk, lax. Jag älskar kött och kyckling också, men jag har gärna en laxsida i ugnen med fetaost.
Tv-programmet Jills veranda där du var med sändes i mitten av november. Har du fått många reaktioner efter det?
– Jag ska vara ärlig, jag var alls inte beredd på de här reaktionerna. Det har varit helt sinnessjukt faktiskt. Den respons programmet fick, jag har aldrig varit med något liknande i hela mitt liv. Jag är fruktansvärt glad och ödmjuk över att jag har fått göra det och det visar på 1) vilken stor okunskap det finns och hur chockade folk är och 2) hur lycklig man blir av att se att när man faktiskt lyckas utbilda människor så är det väldigt, väldigt, många som är väldigt goda, som vill väl.
– Senast i förrgår stod jag och väntade på en buss och så kom det en annan buss förbi och den chauffören lutar sig fram och mimar "Du var fantastisk i Jills veranda!"
När du och Bill Miller sjöng vid flodstranden på The trail of tears, det var så starkt, jag grät.
– Det är så intressant att det är så många som säger det, för den scenen var fruktansvärt känslosam att spela in, det var verkligen inte en enkel grej.
Det var verkligen starkt och jag satt och önskade att programmet skulle sändas i Amerika. Det skulle ge amerikanerna väldigt mycket.
– Ja. När man ser saker från andras perspektiv, det är ofta då man kommer på sig själv och tänker "jag har fel".
Det händer mycket i den samiska världen just nu och intresset från "storsvenskarna" ökar. Är det ett intresse som du är förvånad över att det kommer nu?
– Jag tycker faktiskt att det hände mycket i samband med tv-programmet Sapmì Sisters i somras. Det krävdes att det kom något udda i den samiska världen som tog plats och visade på att vi inte är sagofigurer. Man fick se oss från ett annat perspektiv, inte bara i ett politiskt skuggigt perspektiv. Det är nästan alltid det som folk har fått se: någon kuf, någon farbror i kolt som står och pratar i två och en halv minut. Eller någon annan akt någon annanstans för att fylla någon liten "kvot".
– Sapmì sisters gick emot alla stereotypa bilder, vi var helt djävla galna. Åkte runt på turné och var kaxiga och hade på oss glitter och ockuperade hus och klättrade över bilar. Det rörde om hela bilden av vad Sapmì och samer är. Folk tänkte: "Vad är det för värld som vi har missat? Vad är det för förtryck som vi inte har sett?"
Du pratade i Jills veranda om att du inte ville jojka på beställning, men på Trail of tears kom det ändå en jojk... Hur ska situationen se ut för att det ska komma en jojk?
– Trails of tears är ett praktexempel. Filmteamet hade en önskan om att jag skulle jojka någon gång under programmet. Då blev jag lite arg och sa att "det här har jag sagt redan innan att det kommer inte jag göra". Det är det alla vill ha och jag är inte alls tvungen att leverera det varje gång jag syns i tv-rutan.
– Men när vi stod där så var det som att marken skakade. Det hände något som inte går att förklara. Först och främst att det kändes nästan lite episkt att det regnade så mycket. Det heter Trail of tears och så var det som att (alla tänkte det) att regnet var tusen tårar. Det kändes som att det var tusen tårar som föll.
– Vi står där och spelar och jag ser hela filmteamet. Alla är bara helt knäpptysta och så är det det där regnet och alla står och gråter. Alla står och gråter!
– Det är ett sådant exempel när det känns bara så ... rånaturligt att jojka. Precis så som en jojk ska komma, orden räckte inte till. Jojken kändes som ett extra språk.
Jag får gåshud när du berättar, känner verkligen stämningen.
– Det var otroligt. Jag tror att man ser i programmet när vi har sjungit färdigt att jag börjar gråta, hulka. Jag går ner mot floden och ställer mig där och har sådan sorg i min kropp. Jag tittar på det gröna vattnet som far och forsen och regnet som faller och tänker på att lite högre upp från där vi var, där vi hade käkat vår lunch, vid ingången till parken Trail of tears, där finns ett tobakshus, en tobaksodling. Det finns också en staty av en tobakshandlare som hade blivit skjuten i ett gräl, pengabråk. Han var tjuv också. För att hylla honom har man byggt ett monument.
– På exakt samma ställe har tusentals native americans blivit mördade och dött av sjukdom och svält för att de var tvungna att gå och vandra här i alla väder! Det finns inte en skylt om det!
– Men den här förbannade djävla tobakstjuven, hans monument står däruppe! Det slog mig så hårt när jag satt där nere vid floden. Jag ville bara gripa om gräset. Jag vet vad som finns i marken och som ligger i floden där...
Vad hände sedan, efter att du hade varit nere vid floden? Hur kom du tillbaka?
– Jag kom nog inte tillbaka på hela den dagen, tror jag. Jag gick så klart till Bill Miller som jag sjöng med och pratade ganska länge med honom...
– Han påminner väldigt mycket om gubbarna däruppe vars jag kommer ifrån. Men även där kom det ett helt annat allvar efter det. Vi delade samma känsla fast vi kommer från olika sidor av jorden.
Tror du att urfolk har närmare till de där känslorna och upplevelserna?
– Ja, det tror jag. Jag tror det för att vi får det från barnsben. Jag tror det är något som människor har extremt stor behov utav. Folk pratar om stress, alla som jag träffar, går hos psykolog, de flesta som jag träffar sätter på mindfulness. Det är många som fattar att att du blir till slut omänsklig om du inte har kontakt med de sidorna av din själ.
– Vi lever i en artificiell värld. Vi ska försöka leva, samtidigt som det sker gruvexplateringar. Vi har inte nog med pengar till kultur, men vi har alla ett stort behov av musik. Är det någon gång som folk kan mötas, så är det ofta inom musik, låtar. Men just det här att vi aktivt söker oss till psykologer och mindfulness och meditation och yoga är ett tecken på att det finns en stor del av mänskligheten som har tappat det där som vi som urfolk fortfarande har sedan barnsben. Varför vi urfolk har det, är därför att vi levde ganska isolerat, att vi har levt sida vid sida med naturen. Vi gjorde det långt in på 1900-talet.
Jag som är 60, jag blev jätteförvånad när Jill Johnson sa att hon hade inte hört Soldier Blue och Buffy Saint Marie. Hur reagerade du? Blev du förvånad?
– Ja. Jag vet att det finns många människor utanför urfolkskretsen som vet om Buffy Saint Marue. Hon är och var väldigt stor, inte alls en okänd person. Men samtidigt kände jag att "Nej, jag är inte förvånad. Jag har hört fler som säger som du, som är lite chockade".
– Jag kände att det här är ett perfekt exempel på hur det ser ut idag. Hon är en vit kulturell kvinna med bra utbildning, hon är bildad och en bra och god människa, men hon vet inte. Det är inte idioter som inte brydde sig i skolan eller har skitit i att läsa historia eller är allmänt icke insatta i politik som inte vet, utan det är gemene man som har missat den här biten.
– På något sätt är det bra att hon inte har vetat om det, för det visar folk att du behöver inte vara en imbicill för att inte vara insatt i den här kulturen. Så här stor är okunskapen! Det här har undgått folk som ändå är mer bildade än de flesta.
Jag trodde ett ögonblick att det här säger hon för att det blir bra tv. Men hon är ärlig när hon säger det?
– Ja, gud, ja Jag har gjort ganska mycket tv och det här är otroligt ärligt. Hon visste faktiskt inte och skämdes ganska mycket och tyckte det var ganska jobbigt att hon inte kände till det. Men man kan inte klandra folk för det, för det är inte deras fel. Det försöker jag trycka på jättemycket. Jag bedriver min aktivism på ett sätt som jag tycker saknas mycket. Det är många som hade kunnat bli förbannade, som hade suttit och varit förbannade inför kamerorna, som hade känt sig förödmjukad för att hon inte visste om det. Men man kan inte bemöta folk så, för då är det ingen som kommer att vilja lära sig. Hon är helt öppen med att hon inte vet det här och jag måste gå in med inställningen att "det är okej och det är inte ditt fel att du inte vet det här. Det är därför jag sitter här och kan förklara det för dig. Så känn dig inte dum, för det är inte ditt fel".
Är det så du tänker gentemot alla som säger "jag visste inte"?
– Ja.
Det är din uppgift att tala om det för oss?
– Ja, det är inte ert fel. Och jag ser alldeles för många, tyvärr inom alla olika kretsar, det kan vara allt från urfolksvärlden till den samistiska rörelsen och HBTQ-rörelsen, människor som blir förbannade på varandra och det skapar bara större avgränsade grupperingar.
– Vi matas med nyheter varje dag, det är svårt att veta vad man ska ta till sig. Det här är nåt man tycker att folk ska veta, men det gör man inte. Men det är inte den här generationens fel.
– Det man ska intala sig själv är "Vad är det jag vill med det här i slutändan? Jo, jag vill få folk på min sida. Det är mitt mål. Jag vill inte få folk att skämmas och stärka grupperingarna och bara stå och skrika och bli förbannad". Det är inte mitt mål.