Det kom ut en speciell bok förra året. En vitbok. Den heter "De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna". Egentligen är det två tjocka böcker som tillsammans omfattar ungefär 1 200 sidor av många, många av de övergrepp Svenska kyrkan begått mot samerna. Boken, och inte minst initiativet, har mest rosats, men också risats.
Vitboken är kanske ett symptom på att Svenska kyrkan har ett samvete. Ett dåligt samvete som behöver lindras och bättras. Och numera gör ju kyrkan en hel del gott för samerna. Bland annat är kyrkan en av de institutioner som lägger stor vikt på att bevara de samiska språken och som faktiskt ser till att exponera samiskan i sin basverksamhet, det vill säga i samband med gudstjänster och förrättningar.
Med några års mellanrum arrangeras samiska kyrkodagar, Sáme girkkobiejve. Arrangemanget är stort, det lockar flera hundra samer från hela Sábme oavsett var det äger rum. Nu i helgen var det i Arvidsjaur. Arrangemanget är långt mycket mer än ett religiöst tältmöte. Till kyrkodagarna hör konserter, massor med föreläsningar och lávvusamtal (panelsamtal) i för samerna viktiga frågor där kyrkan är eller kan vara en aktör. Det handlar om allt från bibelöversättningar till klimatförändringar, till vård i livets slutskede.
Ett av de hetaste samtalsämnena i Sábme just nu är det om en samisk sannings- och försoningskommission. Planerna på en kommission har kommit längre på norska och finska sidan av Sábme än på den svenska. Vilket inte torde förvåna någon. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke var på plats i Arvidsjaur för att inleda samtalet om en sanningskommission. Hon säger att hon är väldigt väl medveten om att arbetet inte kan stanna vid en sådan, utan att det också kommer att krävas politisk handling. För är det något som de samiska företrädarna varit noga med att framhålla, så är det, att en samisk sannings- och försoningskommission inte bara ska bli en dokumentation över oförrätter och ett tamt ”Förlåt!” från staten. De förväntar sig också förändringar som bland annat innebär ett ökat samiskt självbestämmande i frågor som rör samerna.
Ett annat av lávvusamtalen under de samiska kyrkodagarna handlade om huruvida det är rätt att jojka i kyrkan eller inte. Där går nämligen uppfattningarna isär beroende på var i det samiska området man befinner sig. I inre Finnmark på norska sidan håller sig jojken fortfarande utanför kyrkväggarna. Frågan kan verka bagatellartad, men när vi en av kvällarna sitter i Arvidsjaurs kyrka och hör Sara Ajnnak jojka sina hemtrakters kolonisationshistoria, eller ser Jörgen Stenberg få stående ovationer efter att han gråtande jojkar renskötarens tunga dagar, så förstår man varför frågan har varit viktig över lång tid. För i jojken finns en kraft och det är inte svårt att föreställa sig kyrkans företrädare darra av skräck inför vad den skulle kunna åstadkomma med församlingen. Då var det lika bra att slå tillbaka med synden som storslägga och kuva jojken. I dag känns det trots allt mer som en solklar del av samiskt självbestämmande att samer själva väljer att jojka eller inte i den forne förtryckarens byggnad.
Efter de samiska kyrkodagarnas alla samtal tvivlar nog ingen på att kyrkan numera vill väl för samerna, samtidigt som många önskar att kyrkan än tydligare tog ställning för urfolket i viktiga frågor. Men kan kyrkan någonsin tvätta sin byk ren från den fula fläck som uppstod då man stal en stor del av den samiska världsbilden? Samtidigt, när många samer nu har funnit sig i att vara bestulna, så är det ändå bra om tjuven förvaltar sitt byte väl. Det är kyrkan helt enkelt skyldig urfolket. Precis som regeringen är skyldig samerna sanningen, statlig självrannsakan och en urfolksrätt värd namnet.