Om att lyckas eller misslyckas. Valet är ditt. Att sluta som vinnare eller förlorare.
Lule Stassteaters föreställning OVerkligheten tar politisk ställning mot ett system som säger att alla kan lyckas men som ändå på förhand dömt ut människor på lite olika grunder.
Enligt pjäsen är kriteriet för en vinnare:
att ha rätt kön, det vill säga vara man.
att ha rätt etnicitet, det vill säga vara vit.
att inte vara funktionshindrad.
att vara urban, förlorarna bor på landsbygden.
Dessutom underlättar det om man har rika föräldrar, bor i Sverige, är normalbegåvad samt är heterosexuell.
Men pjäsen tar också ställning mot ett ekonomiskt system som bygger på rationella individer som drivs av girighet. "Det är inte ekonomin som är i kris. Det är ekonomin som skapar krisen", säger karaktären Love, gestaltad av Nettan Öhrvall.
För det är runt två ungdomar pjäsen bygger, högstadieeleverna Love och Axel och vi träffar dem en helt vanlig tisdag. En tisdag när de brottas med alla val de står inför. Val till gymnasiet, val av yrke, val av läsk, kakor, kläder, umgänge, maträtter ... Oändligt många olika val där kanske bara några av dem leder till att man blir en vinnare men därmed också en del av systemet.
För även om man som Axel, gestaltad av Victor Nyström, bara vill måla, eller Love som vill läsa allt, tvingas man till ett val.
Ja, samhällskritiken är svidande mot ett system som socialiserar individer från förskolan till vuxen ålder att anpassa sig, vara flexibla och därmed lyckas. Under föreställningens gång övertygar nämligen Systemet, som gestaltas av Emma Löfström, Axel att han ska bli en vinnare. Love, som inte har samma förutsättningar eftersom hon är tjej, får snarare höra att hon inte kan bli vad hon vill.
I en metaforisk boxningsmatch lyckas Systemet ställa de tidigare två vännerna mot varandra och skapa en vinnare och en förlorare.
Föreställningen är till delar interaktiv, där skådespelarna trängs med publiken och närmast avkräver dem ställningstaganden. "Varför ska jag ge till dig", undrar Axel i pjäsen när han utnämnts till vinnare.
För vad som händer är att publiken delas upp i vinnare och förlorare, där vi förlorare får trängas under resten av föreställningen medan vinnarna får njuta av godis och bättre om plats. Det är effektivt.
Det påminner om Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet eller för den delen skolor som låter eleverna pröva att vara fattiga eller rika under en dag. Överlag ett genidrag.
För dagens publik av åttondeklassare är med på noterna.
De kastar bollar, de plockar godispapper, svarar, reflekterar och så skrattar de, för Victor Nyström har en förmåga att göra Axel till en ganska sårbar tragikomisk ung man. I regin i grunden ett offer för samhällets manlighets norm.
Däremot får föreställningen problem med sina starkaste politiska agitationstexter. Det finns någon passage där plakatteatern inte är långt borta och dramaturgin underordnats budskapet lite väl mycket. Det är synd på en i övrigt tankeväckande föreställning.
"Vill de att vi ska göra revolt mot lärarna", undrar en av bänkgrannarna. Nu tror jag inte det var föreställningens mening, utan snarare en förhoppning till eftertanke. För vad pjäsen med tydlighet visar är att val, krav och förväntningar också kräver uppoffringar. Men kanske framför allt ett ifrågasättande av begreppet lyckad. Vad är egentligen en vinnare?