"Om man går omkring och har ont då går man ju inte som man ska på foten. Tänk om han får men för livet. Att han börjar gå så jämt eller att nageln blir helt förstörd permanent. Det är ju ingen som har nämnt något om det än men man blir ju orolig", säger mamma Ann-Sofie.
I november började problemen för Sam och föräldrarna i familjen Johansson vid Mjölkudden i Luleå. Stortån på Sams högra fot hade svullnat upp rejält och såg ordentligt infekterad ut.
– Man såg nästan inte tånageln. Han hade gått med det ett tag men inte sagt något, berättar mamma Ann-Sofie.
Då det var helg åkte man till jouren vid Stadsviken där läkaren berättade att det handlade om ett nageltrång som snabbt skulle gå att fixa genom att skära. Men eftersom tån var inflammerad valde läkaren att skriva ut antibiotika och uppmanade familjen att söka upp en vårdcentral efter kuren, där man sedan skulle kunna genomföra en kvick operation.
– Så vi fixade tid på hälsocentralen vid Mjölkudden, men där menade läkaren att det absolut inte ska opereras. Utan det skulle fotbadas med grönsåpa, förklarar pappa Richard.
– Han som gammal kirurg tyckte att det skedde för mycket operationer och att det skrivs ut för mycket antibiotika.
När den nya föreslagna kuren inte hjälpte sökte familjen återigen hjälp vid hälsocentralen och efter ytterligare några turer fick de till slut en remiss hos kirurgen vid Sunderby sjukhus som ställde Sam i operationskö. Då hade det gått cirka två månader.
– Det bokades in på obestämd tid, eftersom det inte är prio när det inte är livshotande. Kirurgen ansåg att hälsocentralen egentligen hade kunnat göra det.
Nyligen började tån bli riktigt dålig igen och Sam fick ännu en gång söka upp vård. Då fick han smärtlindrande salva och en operationstid inbokad den första april – efter att ha ringt och klagat.
– Jag har fyllt i att vi kan komma när som helst om de får en tid, så varför har de inte ringt om det fanns en tid?, frågar sig mamman.
– Salvan som vi fick nu verkar funka. Det har blivit jättemycket bättre men kunde vi inte fått den tidigare?, undrar pappan.
Föräldrarna säger sig ha förståelse för att en skada som inte är livshotande inte har högsta prioritet när vårdkön vid Sunderbyn är lång, men är samtidigt kritiska till att det har tagit så lång tid att få ordentlig hjälp. De ställer sig även undrande till varför hälsocentralerna inte längre utför den procedur som behövs i det här fallet.
– Alla säger att det tar max en kvart att göra, men varför gör man det inte då? De gör det här på vuxna så jag förstår inte riktigt. Det är klart att det kanske inte går att utföra om någon är jätterädd men de vill ju inte ens prova.
Sam har lidit av en svullen tå i cirka fem månader. Pappa Richard Johansson är less på alla turer till hälsocentraler.
Enligt föräldrarna har Sam haft ett mer skiftande humör sedan tån började krångla och utöver smärtan i sig har han inte kunnat delta i de aktiviteter han vanligtvis är med i. Förra säsongen började han spela ishockey, men då skridskorna sitter för tajt mot tån har det inte blivit något av det och när resten av klassen har gympa brukar det bli skolarbete med parallellklassen. Annan fysisk lek slutar ofta i att tån slår till något och börjar blöda.
– Jag saknar mest idrotten. Jag har inte fått vara med på något på grund av det här dumma nageltrånget, säger Sam som är glad över att det nu finns en operation inbokad.
– Det ska bli så skönt att jag nästan svimmar. Det har varit som en mardröm. Det känns bra att bli av med det, men det är inte särskilt kul att det har tagit hela vintern. Inga skidor, inga skridskor, ingen gympa. Det är tur att gympan fortsätter hela tiden.
Sam har inte kunnat delta i varken gymnastik, jujutsu eller ishockey sedan problemen började.