Så som i himmelen fick ingen guldbagge

<A href="http://www.kuriren.nu/debatt.asp?ExpanderID=&ArticleID=769069&CategoryID=2769&ArticleOutputTemplateID=90&ArticleStateID=2&ParentID=">Debatt: Vilken var årets bästa svenska film? </A> 33 filmer spelades in i Sverige och hade premiär under förra året, 2004. Av dessa befanns alltså endast tre stycken (3); Masjävlar, Fyra nyanser av brunt och Så som i himmelen, vara värdiga att nomineras för Guldbaggar, i de åtta viktigare kategorierna av den tävlingen som avgjordes och heroiskt genomfördes på måndagskvällen, i en direktsänd TV-utsändning från China-teatern i Stockholm. Och det är naturligtvis något som är mycket fel när det blev på det viset att vare sig Teresa Fabiks manus till, eller regi av, Hip hip hora eller Alexandra Dahlströms spel i Fröken Sverige ens blev nominerade. Och vad hade det varit för fel med en nominering till Göran Forsmark, för hans roll som pappa i Populärmusik från Vittula? Och någon sådan finns ju inte ? men en Guldbagge för årets sämsta film vore väl inte heller helt fel. 33 blev bara tre I så fall hade det ju varit totalt dött lopp mellan Tre solar, Ett hål i mitt hjärta och Rancid. De mest genomusla svenska filmerna i såväl manna- som kvinnominne. Björn Kjellman ironiserade över det här och meddelade att av dessa 33 filmer hade Guldbaggejuryn sett ?bara tre stycken?, innan han rusade ut i publiken och stannade till ? samt retades med ? kulturminister Leif Pagrotsky. Björn Kjellman befann sig i självlysande form och det var åtsklilliga välformulerade skämt som under kvällen sändes i väg, med adress mot de allra mest nominerade filmerna. När sedan baggarna började delas ut så gick en av kvällens första fulingar till Jens Fischer, som bröt trenden av Nyanser-Himmelen-Masjävlar, genom att ha blivit nominerad för Colin Nutleys The Queen of Sheba´s Pearls. Något annat hade för övrigt varit ett hån. Även om jag i sig anser det som rätt mystiskt att Peter Mokrosinski inte ens noterades för sitt arbete i Masjävlar. Tomas Bolme delade ut baggen till bästa utländska film och där blev det den ryska Återkomsten som erövrade priset. Kanske något förvånande, eftersom Lost In Translation nog var den stora förhandsfavoriten här. Hedersguldbaggen fick Sickan Carlsson och det var hon väl värd, för lång och trogen tjänst. Snart 90 år gammal och stödd på en käpp samt en yngre kavaljer, sade hon sig ?aldrig ha fått sådana applåder tidigare?.  ? Kul att ni kände igen mig förresten! tyckte Sickan också glatt. Dags för bästa kvinnliga biroll och då fick Johan Rabaeus dela ut den till Kajsa Ernst, i Masjävlar. Bästa manliga biroll och den delades ut av Frida Hallgren, själv nominerad i huvudrollsklassen, och Ulf Brunnberg borde absolut ha fått den för sin minst sagt känsloskakande roll i Killing-gängets Fyra nyanser av brunt. Och det fick han också. Grattis! är absolut inte för mycket att säga. Tippad dokumentärbagge Det är det inte heller när det gäller vilken som blev bästa dokumentärfilm. Armbryterskan från Ensamheten, om Heidi Andersson och hennes familj från den lilla västerbottniska byn med det namnet, och något annat val än just den var nog bara omöjligt. Och Mikael Persbrandt, som på grund av några snubbliga teknikaliteter inte ens blev nominerad för sin enastående roll i Dag och natt, fick Ingmar Bergmans speciella pris. Något som han sade sig vara ?hedrad och stolt och glad? över. Bästa manus: Maria Blom, för Masjävlar. Som därmed fick sin andra bagge. Tomas Alfredson fick, vågar jag säga ganska otippat, regibaggen för Fyra nyanser av brunt. Han fick publiken att, unisont, säga ?Tomas, du är den bästa regissören?. Vilket ju var snyggt och fint. Nu började det dra ihop sig och baggen för bästa kvinnliga huvudroll delades ut av skådespelaren Jonas Karlsson som tyckte att ?är det någonting som vi har här i landet så är det bra kvinnliga skådespelerskor?. Det blev Fyra nyanser av brunt, ännu en gång. Maria Kulle, närmare bestämt. Som översvämmades av rörelse i sitt tacktal och som var så glad, så glad, så glad. Kvällens roligaste Ann Petrén delade ut baggen för bästa manliga huvudroll och blev en av kvällens roligaste utdelare, när hon iklädd kostym och slarvigt oknuten slips i halsen, rev upp kuvertet och förklarade att priset hade gått till ? Robert Gustafsson för Fyra nyanser av brunt. Och nu, nu var det då bara en kategori kvar och det var den för bästa film. Och det var hon som 1953 gav den åtsittande jumpern ett ansikte (som Björn Kjellman uttryckte det), Harriet Andersson, som delegerade priset till: Masjävlar. Och här var det nog ändå många som upplevde detta som en antiklimax. Eftersom Så som i himmelen, som setts av över en miljon biobesökare, alltså inte hade lyckats sno åt sig en enda Guldbagge. Trots att den hade nominerats i åtta olika klasser. Så oberäkneligt kan det alltså vara. Och när jag satt där framför TV:n och tittade, så måste jag ändå tillstå att det här var en riktigt spännande kväll. Trots att det alltså bara förekom tre kandidater. Någon som förresten intresserar sig för vad jag gav för betyg till den här filmtrion, när jag recenserade dem? Fem Kurirenhästar vardera, till Fyra nyanser av brunt och Så som i himmelen, tre hästar till Masjävlar. Och vad det säger om vad jag kan om svensk film, det överlämnar jag med värme till läsekretsen att ha diverse åsikter både om och kring.