"Var redo för krig i Sverige". "Alla svenskar måste förbereda sig för krig". De senaste dagarna har skrämmande rubriker om förestående krigshot i Sverige synts i media.
Som vuxen kan man se mer nyanserat på saken men för barn, som oftast bara ser en hårdvinklad rubrik eller en kort video i sociala medier, blir hotet högst verkligt och skapar oro samt frågor – som kan vara svåra att svara på.
Hur ska man då som vuxen hantera frågorna och rädslan? Hur mycket ska man berätta? Ska man rent av ljuga?
Jesper Wanler är barnpsykolog vid barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i Luleå:
– Till att börja med är det viktigt som vuxen att ta sig tid och sätta sig ner och lyssna på barnen. Fråga vad barnet har hört, vilka uppfattningar som barnet har fått och hur det har känts. Dessa frågor väcker mycket hos oss vuxna också och det kan vara lite jobbigt, inte bara för barnen., säger han.
När det kommer till frågor om krigshot och klimat, frågor som vi inte kan ge några garantier om att de inte kommer att inträffa, menar Jesper Wanler att det är viktigt att de vuxna understryker att de kommer att finnas där för barnet.
– Berätta för barnen att jag ska göra allt för att du ska må bra, vara trygg och säker, säger han.
Ska man ljuga för att skydda barnet?
– Nej, jag tycker inte att man ska ljuga men jag tycker heller inte att man ska informera om sådant som barnet inte har funderingar över. Att beskriva hur situationen är här och nu och att ingen tror att det ska bli krig i Sverige nu kan man säga utan att ljuga, säger han.
Men att lova barnen att det aldrig någonsin kommer att bli krig i Sverige är ingen väg att gå.
– Barn är väldigt kloka och de flesta förstår nog att det kan inte en vuxen lova.
Jesper Wanler tycker att det är viktigt att den vuxne tar reda på hur mycket barnet vet och anpassar informationen utifrån det.
– Föräldrarna känner sina barn bäst och vet vad barnet kan ta till sig och förstå, både kognitivt och känslomässigt.
Känner barnen oro och är nedstämd kring frågor om exempelvis krig och klimat är det allra bästa att få dela det med någon vuxen.
– Det viktigaste vi vuxna kan göra är att ge vår tid och vara närvarande och lyssna. Att bara lyssna är också viktigt, säger Jesper Wanler, barnpsykolog.