Pugh Rogefeldt tackar Miss Li som väckte nytt liv i låten med sin cover i programmet Så mycket bättre. Själv hade han begravt den sedan 25 år, men inför den här turnén kändes den aktuell igen.
Tycka vad man vill om kändisar som äter, småpratar och dricker lådvin i TV. Men all PR är bra PR. Och att synas i det sammanhanget har gett Pugh Rogefeldt en skjuts.
Det är nästan fullsatt i bänkraderna. Inte av nytillkomna fans, men väl av de som dammat av gamla plattor och hittat tillbaka till en idol. När Vandrar i ett regn kommer blir det spontan dans och alla visslar med i solot.
Halvglömda popsnören och tysklandsemigranter kan bara drömma om en sådan publik. Och Pugh Rogefeldt ger fortfarande allt han har. Han verkar vara kär i varenda en som löst biljett och ärligt förtjust i att spela.
Han har fem årtionden av material att plocka från. Men i kväll litar han på hits från karriärens första del. När han vandrade in i 70-talet, hand i hand med Dinga linga Lena, bollade och rullade fram mot Hog farm. Och landade i Stockholm ett årtionde senare.
Det hade varit kul att höra den mörka Woody Guthrie-tolkningen Vår kommunale man eller Gammeldags tro från 1999. Den senare tillbringade 22 veckor på svensktoppen, men får trots det stå tillbaka för äldre och säkrare kort.
Pugh Rogefeldt delar scenen med Hasse Tholin och Micke Lyander. Och ur ett så bantat band kommer mer känsla än jag förväntat mig. Det är som om övervikten är borta och bara de viktigaste delarna är kvar. Trummor, bas och en stadig gitarr. Och så munspelet.
Munspel med bluessug kan låta mer beigt än blått på skiva. Men också lyfta en hel konsert i rätt händer. Pugh Rogefeldt är virtuos och briljerar i Jag har en guldgruva. Han avslutar låten med en nonchalant axelryckning och ett leende.
För sådan är han, Pugh. Rätt cool - och så mycket bättre än på tv.