Den som döms för ett sexualbrott till kriminalvårdspåföljd, fängelse eller frivård, kan få genomgå Kriminalvårdens sexualbrottsprogram. Programmet som är utvecklat av Kriminalvården bygger på forskning om hur behandling för att motverka återfall i sexualbrott bör utformas.
I dagsläget finns två olika behandlingsprogram, ett längre, SEIF, som implementerades 2019 och ett kortare som är relativt nytt. Tanken med det kortare programmet är att nå ut till en så stor grupp som möjligt.
– Det är också för att vi ska kunna vara duktigare på att låta klienter med lite lägre risker för återfall få en mer begränsad behandling. Och de som har högre risker och kanske mer komplexa behandlingsbehov få förtur till det här väldigt ambitiösa, långa programmet, säger Johanna Lätth, psykolog och ansvarig för Kriminalvårdens sexbrottsprogram.
I programmen används KBT-metoder, kognitiv beteendeterapi.
– Det betyder till exempel att man tränar på nya färdigheter, på hur man ska hantera olika svåra situationer. Man utmanar sina tankar som på olika sätt kan stödja att man begår övergrepp.
Hjälper programmen?
– Det vet vi inte än. Det längre programmet är utvärderat i pilotstudie bara och det är inte någon studie man kan dra några stora vetenskapliga slutsatser om. Men det som är lovande i pilotstudien är att de olika riskfaktorerna som det är utvecklat för att påverka ser ut som att de påverkas.
Studier visar däremot att endast två procent av de sexualbrottsdömda blir dömda igen för samma typ av brott. 98 procent av de som blir dömda återfaller inte i brottslighet under de tre första åren.
– Det här kan ju vara siffror som man blir förvånad över, man kan tänka att det här är en hopplös grupp. Sen vet vi inte vad det är för mörkertal. Men man vet att det här är den grupp i kriminalvården som i lägst utsträckning döms för samma typ av brott.
Varför är det så tror du?
– Det finns säkert många faktorer. Det kanske är lagstiftning, vi har en bredare sexualbrottslagstiftning till exempel gällande våldtäkt än vad många andra länder har. Man kan ju hoppas på att själva Kriminalvården också bidrar till att de inte kommer tillbaka.
Att bli dömd för sexualbrott innebär ofta också en väldig skam och enligt Johanna Lätth finns det också något skyddande i skammen.
– För vissa kan det säkert också bli en motivation, att här vill jag aldrig någonsin hamna igen.
Det finns även behandlingar med medicin, dessa sköts via ett specialistcentrum.
– De kan till exempel jobba med preparat som har som biverkan att man har lustsänkning. Man kan också ha lite starkare medicinering som påverkar hormonerna.
Vilka är det som räknas som pedofiler?
– Om man tittar på diagnosen pedofil störning handlar det om att man har ett sexuellt intresse för barn, som har kvarstått under ett halvår minst och som också har orsakat någon form av lidande för en själv eller för andra.
Johanna Lätth har jobbat kliniskt med gruppen och tillägger att det kan vara ganska olika hur centralt intresset är i en persons sexualitet.
– Det kan finnas en person som har ett sexuellt intresse som är ganska brett, alltså att man har ett sexuellt intresse även för vuxna i mer välfungerande perioder i livet men man har sårbarhet för det här och då när det tillkommer en massa andra riskfaktorer, en jobbigare livssituation kanske, då kanske man inte kan hålla det här i schack längre, och då kan det här brottet hända.
Går det att få dem att förändras?
– Ja, det kan man ju också ta olika vinklar på. Från behandlingsrummet händer det jättemycket och många gånger är det fantastiska processer man får vara med om. Sen finns det personer som inte är lika behandlingsvilliga och jag tror att de kämpar väldigt mycket med skammen och det gör att man många gånger förnekar brotten.
Johanna Lätth är även med i ett forskningsprojekt på Karolinska institutet, Preventit. Via Darknetforum rekryterades 160 deltagare som aktivt tittade på övergreppsmaterial, därefter delades de in i en internetbaserad KBT-grupp och en placebogrupp.
– Båda grupperna minskade sitt tittande ganska mycket. KBT-gruppen minskade sitt tittande signifikant mer än placebo-gruppen. Vi kunde också se att deltagarna upplevde behandlingen mer positivt.