Hon stod med barnvagnen i matbutiken hemma i Luleå när det svartnade.
– Det kändes som att nu slocknar hjärnan och det blir ett mörkt kaos, säger Marika Johansson, 51.
Vad som utlöste attacken? Kanske var det en jobbig förlossningsupplevelse. Eller då alla blev magsjuka när Marika kom hem efter en operation. Att sambon Peder reste bort strax efteråt kan ha varit droppen.
– Jag hade känningar av ångest redan när jag flyttade hit för att plugga och kände mig ensam. När jag träffade Peder, 53, mådde jag bra igen – fram tills den där kvällen i matbutiken.
När ångestattackerna blev återkommande sökte Marika läkarhjälp. Men hon vågade inte medicinera och KBT:n hjälpte inte just då.
Problemet trappades upp. Till slut kretsade tillvaron kring nästa ångestattack och Marika begränsade sitt liv. Hon undvek att åka flygplan, buss eller tåg. Känslan av instängdhet skrämde henne. Att besöka en vanlig mataffär eller delta i föreningsarbete blev för jobbigt.
– Jag låg i soffan och kände mig värdelös, säger Marika, som till slut hade problem med att ta sig till jobbet som dataingenjör.
– Om jag mötte någon i trappan eller korridoren blev det kaos. När jag satt och jobbade fokuserat var det lugnt.
Marika upptäckte tidigt fördelen med löpträning.
– Endorfinkicken stärkte mig, jag kände mig ”normal” bakom ångesten. I det lugnet kunde jag sortera tankarna och hitta en strategi för att avvärja ångestattacken. Nu jobbar jag målmedvetet med att bryta negativa tankemönster när de kommer.
Marika bestämde sig för att börja prata om ångesten och berättade om den för sina vänner och för sin chef.
– När jag var på väg från ett utvecklingssamtal, vände jag mig om och sa ”det var en sak till …” Det var förlösande när hon sa att det fanns andra på kontoret som varit med om panikångest. Jag var inte ensam och hon tyckte inte att jag var knäpp!
Marika är tacksam för att Peder aldrig låtit henne isolera sig.
– Om jag ville ställa in middagar peppade han mig och förstärkte aldrig min känsla av att saker var jobbiga.
Hennes tips till andra som drabbas är att söka hjälp, prata om problemet och motionera.
– Sluta inte att tro på dig själv och att det finns en väg ut ur ångesten. För mig är löpträningen och långpromenaderna med vår hund Zingo viktiga, men viktigast av allt är att jag jobbar med mitt tankemönster. Jag har förstått att det är jag själv som styr processen. Visst kan ångesten dyka upp fortfarande, men jag är inte längre rädd för den, säger Marika och berättar att hon hela tiden firar små framsteg. Som att hon nu våga flyga igen – till och med utan Peder.