Rullande kafékoll

Det känns som att folk tittar när jag och Britta rullar Storgatan fram. Stackars, tänker de kanske. Vi ska fika på uteservering och testa handikappvänligheten på stadens uteserveringar. Tillgängligheten, rättar Britta och förklarar att det annars kan låta nedvärderande. Enligt Britta är tillgängligheten usel. På vägen från hennes lägenhet på Östermalm har jag redan varit nära att välta en gång, vid en trottoarkant utanför Missionskyrkan. Jag är sedan dess fast besluten om att handikapp är ett tillstånd och inte en egenskap. Alltså, för att låna Brittas resonemang, är det framförallt samhället och trottoarerna som ska anpassas och inte de funktionshindrade själva. Ovan ?rullare? Strax efter Smedjan träffar vi en broder, benamputerade Arne Edlund, i elrullstol. ? Nybörjare, konstaterar han när jag kommer nära. Han är dessutom själv ny i rullstolsvärlden, sedan två år då kroppspulsådern gav vika. ? Bra att ni provar. Innan jag hamnade här tänkte jag aldrig på de problem som uppstår för rullstolsburna, säger han. Det lilla rullstolsmötet som uppstår lockar fram Margit Eliasson. ? Tycker ni inte att trottoarkanterna är lite höga, säger hon som om hon läst mina tankar. ? Oj, oj, svarar Arne. Hans elstol saknar nämligen fjädring och det går att smyga nedför kanterna med framhjulen, men när aktern ska ner smäller det. Samling vid pumpen Diskussionen om hemsamariternas arbetssituation tar fart och jag känner att vårt kafétest börjar spåra ur. När en äldre herre med krycka pratsuget frågar om det är samling vid pumpen känner jag att det är dags att rulla. Vi passerar Waynes uteservering och ser till vår stora glädje att det snickrats en liten ramp upp på terassen. ? För brant, lyder Brittas dom. Jag provkör och känner att det kan gå. Långsamt och försiktigt bara, inga hastiga rörelser. Men innan hela stolen kommit ut tippar jag bakåt. Stödhjulen som ska rädda mot bakåtvolter, feghjulen som de kallas, hjälper inte och jag hinner precis inse att det är kört när någon tar tag i rullstolen. Det visar sig vara Peter Magnusson som följt försöket från en bänk och påpassligt störtat till undsättning innan varken fotografen eller Britta hunnit reagera. Brant backe Vi provkör en bank och lite småbutiker för att lugna oss och kikar förbi ett ointagligt konditori innan vi sätter kurs mot O'learys högst upp i Nygatsbacken. För det är nämligen en backe, för handikappade rena branten. En torgförsäljare frågar vänligt om jag vill ha hjälp när jag pustar uppför den asfalterade slänten. Britta vet redan innan att det inte går att komma in med rullstol på O'learys utebalkong. Men vi rullar dit i alla fall för att dricka kaffe på gatan känna oss lite som martyrer. Personalen är trevlig och hjälper till med att bära ut ett bord i korsningen. Lite senare kommer ytterligare en anställd och ursäktar sig att det inte går att komma in. Restaurangen har skaffat hjulskenor (sedan Britta påpekat problemet tidigare i sommar) men de har redan hunnit tappa bort en av skenorna. Britta poängterar att det går att välja kaféer som är bättre anpassade, därmed sagt att det är en hel del restauranger där hon aldrig satt sina hjul. Liksom i princip alla uteserveringar, terassen vid Magneto och korsningen utanför O'learys undantaget. Nästa år väntar dock nya bud. Efter ett kommunalt beslut i våras ska upphöjda uteserveringar förbjudas, med undantag för till exempel O'learys som ligger i en backe. Ett beslut som välkomnas av Britta. ? Det var på tiden.