Läsarna möter åter Marja och Laura och deras familjer. Det är givetvis en fördel att ha läst de tidigare, ”Dit vägen leder” (2014) och ”Ängeln vid din sida” (2016), men man har glädje av årets bok utan att känna till föregångarna.
Berättelsen har nu hunnit fram till 1949. De föräldralösa finska barnen Kaisa och Jussi har flytt undan kriget. Kaisa har adopterats av Marja och Pekka och Jussi bor tills vidare hos Marjas mor Laura. Marja och Pekka har sonen Johan men också vårdnaden om Julia. Marjas syster Leena är mor till Julia men som ensamstående i Stockholm kan hon inte ta hand om dottern.
Laura är änka och har ensam haft ansvaret för sina fem barn under krigsåren, när ransonering och brist på det mesta gjorde livet svårt. Men nu är det bättre tider och bara hennes båda yngsta barn och Jussi bor hos henne.
Kaisas och Jussis morbror Eino, skogs-och snusdoftande, uppvaktar Laura och hon tycker ju om honom. Men Eino är inte troende och det har Laura svårt att acceptera. Hur det går med deras kärlek får läsarna ta reda på.
Marja drabbas av svåra prövningar. Leena har fått tag på en dagmamma och hämtar Julia, som Marja äskar som sitt eget barn. Samtidigt blir Kaisa sjuk.
Synvinkeln skiftar mellan de vuxna kvinnorna och 11-åringen Kaisa. Hennes mor dog i tbc och nu har Kaisa fått en fläck på sin lunga och måste vårdas på sanatoriet i Sandträsk. Där finns redan Olle, en pojke från byn, som hon blivit vän med.
Kaisa får bo i en sal tillsammans med tre flickor. Simu skildrar med stor sakkunskap rutinerna på sanatoriet. Det är mycket som är nytt för Kaisa. Hon ser sig omkring med stora ögon i det stora tvättrummet med tvättställ, badkar och WC. Kaisa och hennes kamrater längtar givetvis hem och undrar när doktorn ska tillåta dem att lämna sanatoriet. Kommer de att bli friska?
Kaisa anpassar sig snabbt och vågar trots husmors barska förmaningar att smyga sig ned till isoleringsrummet nattetid och hälsa på den svårt sjuke Olle.
De varma och levande barnskildringarna hör till bokens höjdpunkter. Simu borde försöka sig på barnboksgenren, när romanserien är fullbordad.
Simus många läsare kan glädja sig åt ännu en engagerande berättelse. Boken är en riktig bladvändare.
Romanserien har växt till ett kulturhistoriskt dokument om livet i Tornedalen, när kvinnorna fortfarande mjölkade korna och kokade kaffe på vedspisen, och männen plöjde sina åkrar och högg timmer i skogen. Jag läser gärna en fortsättning.