FÖR NUMERA 15 år sedan inträffade några för mig personligen väldigt roliga händelser, förknippade med den fullständigt fantastiska musikfestivalen Lollipop, arrangerad på Lida friluftsområde utanför Stockholm. Den helt klart allra bästa musikfestivalen jag någonsin varit på, för övrigt.
Kolla bara in vilken artistlista de hade: John Fogerty, David Bowie, Johnny Cash and his family, The Staple singers, Alex Chilton, Steve Earle, Blues traveller, Chemical brothers.
Samt flera akter som jag helt enkelt har glömt bort. Jag var med om en pressträff, på Sheraton hotell inne i Stockholm, som en tämligen totalt lomhörd John Fogerty hade. Han hörde närmast noll, efter att i alltför många år ha obesvärat jobbat utan några hörselskydd. Så vi fick TALA HÖGT. Vilket han också gjorde. Fotografier tilläts inte men Fogerty var uppspelt och på väldigt gott humör, eftersom det just denna kväll, sommaren 1998, hade ordnat upp sig i en mångårig affärstvist mellan honom och skivbolaget Fantasys ägare Saul Zaentz. Vilket innebar att John Fogerty, för första gången på över ett decennium, hade tillstånd att spela sina egna låtar live: Who'll stop the rain, Fortunate son, Bad moon rising och alla de andra klassikerna.
Han genomförde en absolut lysande spelning senare på kvällen. En av de bästa jag någonsin har sett. Men det jag nu närmast tänkte på var spelningen med The Staple singers; anförda av pappan Roebuck ”Pops” Staples och med barnen Staples sjungande ständigt stilsäker och hisnande vacker soul.
OCH BLAND DEM utmärkte sig allra främst dottern Mavis Staples. Försedd med en av de starkaste och vackraste röster inom hela soul-historien.
Hon sjunger fortfarande och jag läste härom dagen i Aftonbladet en intervju med henne som Markus Larsson hade fått. En lyckoaudiens.
Mavis Staples berättade bland annat om The Staple singers möten med The Band och nämner speciellt kärleksfullt gruppens numera avlidne trummis Levon Helm, som vid ett tillfälle satt med två cigaretter samtidigt bakom trumsetet, varvid den gamle ”Pops” Staples förskräckt frågade vad han höll på med.
– Här ”Pops”, smaka på den här, sade Levon Helm och sträckte över den något mindre dimensionerade cigaretten.
Det gjorde dock inte ”Pops” och det kan ju ha varit tur det, eftersom det rörde sig om en marijuanacigarett. Dottern Mavis bara skrattar gott vid minnet.
OCH SKRATTAR GOTT, det har jag gjort vid ett oräkneligt antal tillfällen den senaste tiden, när jag gemytligt har smällt i mig innehållet i dvd-boxen Den stora pilsnerboxen (Studio S), som härbärgerar sex filmer. Vilket innebär en oavbrutet roande sysselsättning för den tvättäkte filmfanatikern, av nyrestaurerade svartvita filmer tillverkade mellan 1933 – 1940.
Den gemensamme nämnaren för alla sex filmerna är den helt kongeniale komikern Thor Modéen (1892–1952), som medverkar i samtliga sex och vars eget sällskap vid namn TOFS (står för Thor Odert Folke Sällskapet) också har bidragit ekonomiskt till boxens tillkomst.
Modéen, ständigt puffande på en cigarr och sällan längre bort än en armbågslängd från en stadig whisky- eller konjaksgrogg (pilsnerfilmerna innehöll mera sällan buteljer med pilsner utan betydligt mera ofta diverse starkare spritsorter), var en fullständigt naturlig komiker som under större delen av 1930-talet och 1940-talet hade ett snitt av tre till fyra filmer per år och dessutom agerade i oräkneliga revyer och andra lustspel.
Det är klart att han for illa och tillät att alkoholen härjade hårt med hans kropp. När han dog var hans kropp betydligt mer sliten än en ordinär 54-årings, men hans komik var (och förblir) helt tidlös.
MODÉENS SPECIALITET VAR grosshandlare och olika affärsidkare, inte sällan med Julia Caesar eller Dagmar Ebbesen som huskorshustrur. De finns, naturligtvis, också ofta med här och de filmer det rör sig om är: Augustas lilla felsteg (1933), där även Edvard Persson är med och delar på brännvinsflaskorna; 65, 66 och jag (1936), en militärfars som slår det jämförbart mesta inom den avdelningen; Pensionat Paradiset (1937), som är den absoluta klassikern inom pilsnerfilmsgenren och möjligen allra mest utskälld inom svensk filmhistoria – fast egentligen är den en skrattfest utan slut och det har de allra flesta numera förstått; O, en sån natt (1937), med Sickan Carlsson och den pigge Åke Söderblom samt Kyss henne ! (1940) och Snurriga familjen (1940).
Som bonusmaterial finns reklamfilmer från tiden samt roande kuriosa av skilda slag. Själv är jag absolut av den åsikten att detta är en filmisk lyxbox av garanterat hög kvalitet; en som generöst definierar pilsnerfilmssorten (som lika gärna skulle kunna kallas förvirrande farser). Men jag skulle inte heller ha något emot flera boxar av samma sort, men från andra decennier. För det är ju så att flertalet svenska filmer ännu inte finns på dvd …
ORDNINGEN ÄR ALLTSÅ återställd med katten Malin. Hon blinkar utmattat och åstadkommer en jamande hälsning, samtidigt som vi gemensamt konstaterar att Äventyret (som alltid) fortsätter.