FREDAG (som för övrigt är den ödesdigra fredagen den 13:e, men det har knappast någon betydelse, vare sig i det här sammanhanget eller något annat) har den danske filmregissören Per Fly´s film om Monica Z. premiär och voilà: detta även i Luleå, vilket vi härmed förhandsjublar, hårt och unisont, för !
JAG KOMMER DEFINITIVT att se filmen och med ett antal decennier i kroppen som recensent, vågar jag redan nu ha en åsikt och denna är att Monica Z. är en förträfflig film och att Edda Magnason i huvudrollen är ett virtuost under som en närmast kusligt porträttlik Monica.
Jag minns mycket väl Monica Zetterlund från hennes någorlunda krafts dagar; under 1980-talet och då främst som underbar sångerska när hon besökte Luleå för att göra några mycket fina spelningar (sittande på en stol, på grund av sin skoliossjukdom och inte för att hon skulle vara berusad, som någon illvillig jävel påstod) på Ebeneser. Jag recenserade henne (massor med rättvist beröm) och intervjuade henne. Nästa gång hon kom till stan, efter några år, inställde jag mig igen och fick en stor och mycket hjärtlig kram av henne.
Med vidhängande fotografen Nilsson avvaktade vi också utanför en hotellrumsdörr i Göteborg. Där innanför fanns Monica Z. och TV-mannen och reportern Tom Alandh, som hade hjälpt henne att skriva sina memoarer. Vi hade en intervjutid men hade inställt oss något för tidigt, vilket medförde att vi blev lyssnande vittnen till den mycket högljudda och nervigt uppslitande diskussionen inne i hotellrummet.
DÄR SADES DET förvisso diverse och allt möjligt. Monica Z. hotade att ställa in alla sina pressåtaganden om de hett efterfrågade memoarerna och snabbast möjligt sätta sig på ett tåg destinerat tillbaka till Stockholm. Tom Alandh tog hotet med lakoniskt lugn och meddelade att hon ”från och med just nu” borde ”varva ner och ta det väldigt lugnt för annars sticker jag härifrån. Och du behöver inte tro något annat än att jag menar det och kommer att göra det”.
Den stora tystnaden inföll efter detta. Därefter en betydligt lugnare dialog och så öppnades dörren och Tom Alandh sade ”Tjenare grabbar – välkommen och nu är det bara att komma in och börja pratstunden. Ni har 45 minuter”. Därefter lämnade han oss.
Vi fick i stället lite drygt en timme och det blev en bra intervju. Monica Z. signerade, omsorgsfullt och artigt, sin bok och svarade öppenhjärtigt på alla mina frågor och undringar. Inte det minsta spår av den just genomgångna vokala turbulensen.
Hon hade sina personliga demoner, Monica Z. Men hon var också en av de mest excellenta sångerskor vi någonsin haft och hon var absolut inte någon dålig skådespelerska heller (minns Hasse & Tages Att angöra en brygga och Jan Troells Utvandrarna och Invandrarna).
Och nu ska vi alla se filmen om henne.
FÖR NÅGRA VECKOR sedan dog den legitimerat fantastiske amerikanske deckarförfattaren Elmore Leonard, i en respektingivande ålder av 87 år. Denne har jag också haft lyckan att få träffa och intervjua, på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg en gång under mitten av 1980-talet.
Mr. Leonard var en rätt kortvuxen och väldigt effektiv man, som vänligt trängde sig fram genom det svallande folkhavet med oss i släptåg, innan vi nådde fram till den fullständigt tomma och kala lilla intervjucell vi tilldelats.
Han berättade att han ofta fick omfattande brev från fångar i diverse fängelser och att han, ofta, inspirerades till sina trixiga storys av dem.
Född i Detroit och bosatt där i hela sitt liv. Försedd med ett helt unikt skriftspråk och en intuitiv känsla för tillvarons både små och stora subtiliteter. En strong och knastrande humor samt aldrig (efter vad det verkade) ens en sekund drabbad av skrivkramp. Elmore Leonard skrev böcker som Switch, Bandits och Out of sight. Titlar som senare, ofta, blev film. För tv skrev han serien Justified. Jag kommer att sakna honom. En man med oantastlig klass har checkat ut.
EN ANNAN KÄMPE, försedd med verklig kraft i sitt stora patos och i sina järnhårda nävar, var boxaren Lennart Risberg, som i en ålder av 78 år lämnade oss i förra veckan.
Risberg, som stundtals och helt rättvist refererades till som ”Söders Dempsey” (men som Svenska Boxningsförbundet orättvist stoppade matchen mot amerikanen Willie Pastrano på grund av svenskens alltför ofta ymnigt blödande ögonbryn), avverkade 32 matcher som proffs och förlorade bara tre av dem. Sedan hängde han av sig boxhandskarna och blev rörpulare igen. Sex barn och tolv barnbarn, i två äktenskap.
Lennart Risberg var en tuff fighter med ett stort hjärta. En av våra bästa boxare. Någonsin.
JAG TROR INTE att katten Malin någonsin har varit i en kattfight. Men nog har hon humör. Fortfarande. Jag minns ännu en svårt sönderriven högerarm. Min egen. Fast ändå: Äventyret fortsätter. Ju.