LULEÅ FÖRNEKAR SIG sällan. När det till exempel handlar om civiliserad behandling av tillfälliga gäster på en lokal pub/restaurang. Nyligen kom ett par engelsmän in på ett ställe som kan få vara namnlöst. Engelsmännen, som befann sig i länet för att utföra ett arbete men som nu var klara med det, trodde uppenbarligen att en pub här i Sverige var samma etablissemang som en pub hemma i England. Hur fel trodde de inte där ! Nåväl, de åt och de drack några öl och de mådde allt bättre. De kom i bra kontakt med några andra gäster och till sist mådde de så bra att de fattade tag om varandras axlar och – började sjunga. För så gör man ju, ofta, i England. Och varför skulle man då inte kunna göra detsamma – även på en pub i Sverige?
MEN GANSKA SÅ omedelbart inställde sig då ett par ordningsvakter, som myndigt meddelade de sjungande engelsmännen att de måste ”sluta upp med det där” (sjungandet). Detta tyckte inte engelsmännen att de behövde bry sig om. Vaddå, de hade väl inte stört, bara sjungit lite lekande lätt ? So what ?
Då kom ordningsvakterna tillbaka – och beordrade engelsmännen att lämna puben. Efter en stunds parlamenterande gjorde de det. Men diskussionen mellan dem och ordningsvakterna fortsatte utomhus. Engelsmännen ville förklara och få reda på, ett och annat. Det ville inte ordningsvakterna. Till sist pekade de mot en polisbil som befann sig i närheten och meddelade, med adress mot engelsmännen, att om de inte höll tyst så skulle de hamna hos ”de där” (alternativt skulle ”de där” hämtas).
Då gav engelsmännen upp och lämnade platsen och, några timmar senare, även Luleå. Helt säkert fullständigt beredda att väl hemkomna entusiastiskt sprida berättelsen om vad som inträffar när man sjunger på en allmän lokal i det nordliga Sverige. Ridå.
Nej, jag var inte personligen när detta inträffade. Men jag litar fullständigt på min källa, som inte heller han är svensk (men inte heller engelsman) som dock, självklart, förblir anonym. Eftersom det är hans rätt. Men det som hände, det hände. Och det är ju ändå tråkigt att man ska behöva bli utslängd och hotad med polis, bara för att man stämmer upp en sång på en pub.
Ordningsvakterna kan ju yrka på att få utföra studiebesök på pubar i England, Skottland och Irland. Där sjungs det. Förvisso. Så att det står härliga till.
EN SOM DOCK fick sjunga i helgen och det i hela FYRA separata TV-program, var Victoria Tolstoy. På fredagskvällen i Doobidoo och sedan i Skavlan. Under lördagskvällen framträdde ättlingen till den ryske författaren Leo Tolstoy (hon har själv bekräftat detta för mig vid en intervju, för rätt länge sedan) i Gokväll och som avslutning var Vickan också med i programmet där gamla svensktoppslåtar framförs av helt andra artister. Det måste väl ändå vara något slags rekord, att en och densamma artist medverkar i fyra separata TV-program under 2 på varandra följande kvällar ? Visserligen var det väl väl bara ett av programmen (Svensktoppsvarianten) som var direktsänt, men i alla fall. Lite udda, faktiskt.
LARS MOLIN KOMMER ni väl förresten ihåg – till och med saknar, kanske ?
Molin (1942 – 1999) blev ju bara 56 år, men hann likafullt med ohyggliga mängder under sitt alltför korta liv. Under några år på 1970-talet var han ett slags husdramatiker hos Norrbottensteatern och jag har haft glädjen att träffa och intervjua honom ett antal gånger. Han var en plirig jämtgubbe med pipan (eller den hemrullade Tidemann-tobaksciggen) ständigt i munnen och med samma mun lika ständigt full av drastiska åsikter, humoristiska skyttesalvor och mer eller mindre sanna berättelser.
Den sista gången jag träffade Lars Molin nämnde han att han i sin nästa TV-pjäs skulle berätta om en på 1950-talet berömd kassaskåpssprängare som kallades för King-Kong och som han skulle be Rolf Lassgård att spela. Jag hade dock aldrig hört talas om någon kassaskåpssprängande King-Kong, men det brydde jag mig inte om att säga till Molin. Det skulle ju helt säkert kunna bli en upplevelse att titta på den TV-pjäsen.
Nu har det kommit ut en fin dvd-box (Scanbox) med nio filmer signerade Lars Molin. Bara hög kvalitet, tvärs över och rakt igenom. Den tycker jag att i skaffa er så fort som möjligt, och när ni vill uppleva härliga klassiker som Badjävlar, med den fantastiske Ernst Gunther och från 1971, Den tatuerade änkan, med Mona Malm från 1997–1998, Ivar Kreuger, med Johan Rabaeus från 1998, Kejsarn av Portugallien, efter Selma Lagerlöf och med en minnesvärd Ingvar Hirdwall i titelrollen samt från 1992, Kunglig toilette, från 1986, den i mitt personliga tycke allra bästa Molin-pjäsen vilken är Midvinterduell, med Ingvar Hirdwall och Mona Malm i tjurig kamp med plogbilschauffören angående en mjölkpall (från 1983), den i Norrbotten inspelade Potatishandlaren, efter Ulla Ekhs novell och med Hirdwall, Lassgård, Göran Forsmark och Eva Gröndahl (från 1995) samt Molins kärleksfulla betraktelse om ”vilket svenskt Stadshotell som helst” där en saxofonist i orkestern i en aldrig sinande ström ständigt spelar Petite Fleur, för att ett par på dansgolvet ska få ihop det. Saxofonhallicken, från 1987, med Allan Svensson och Kim Anderzon. Den sista av filmerna är också den minst kända: Zoombie, från 1982, med Anders Nyström. Men tillräcklligt bra den också.
OCH KATTEN MALIN ockuperar min rullstol direkt när jag inte sitter i den, ett faktum som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka men: Äventyret fortsätter. Ändå.