Videon är inte längre tillgänglig
Det var först på måndagsförmiddagen som 41-årige Peter Eriksson tog sin första dusch efter söndagsmorgonens våldsamma brand i villan på Bredträskheden.
- Jag luktade brandrök när jag gick och lade mig. I natt vaknade jag av brandlukt och trodde att jag var därinne igen, säger Peter Eriksson.
Han sitter i sängen på akutvårdsavdelningen vid Sunderby sjukhus. Dryga dygnet har passerat sedan han och familjen förlorade sitt hem i branden, efter att han lyckats rädda barnen ur huset.
Peter Eriksson benämndes heroisk i måndagens tidningar, men vill själv inte kallas hjälte.
- Jag hade inget alternativ, det fanns ingen annan lösning. Aldrig hade jag lämnat huset utan alla tre, säger han.
Förlorade synen
Peter Eriksson mår efter omständigheterna bra men har problem med hornhinnorna och lungorna.
- Ett tag tappade jag synen helt och hållet. Jag fick titta på en ljustavla med bokstäver och såg bara att det lyste lite. Men redan nu börjar det kännas rätt bra, säger Peter Eriksson, som enligt läkarna kan räkna med att vara återställd om en vecka.
Peter Eriksson och familjen kommer tills vidare att bo hos svärmor och svärfar. Praktiska problem ska lösas samtidigt som de svåra upplevelserna kräver tid för bearbetning.
Först nu börjar Peter Eriksson förstå att han faktiskt rörde sig i sekunderna mellan liv och död. Som mest rädd var han ögonblicken innan det stod klart för honom att barnen låg kvar i sina sängar.
- Tänk om de hade hunnit vakna och gömma sig någonstans. Hur skulle jag ha kunnat hitta dem?
En efter en fick han ut barnen ur det brinnande huset. Först de två minsta, två och tre år, och sedan sjuåringen.
Höll andan
- Jag är ganska bra på att hålla andan. Förut höll jag på med undervattensrugby och dykning, säger Peter Eriksson.
Vid ett par tillfällen drog han ändå ned den tunga, giftiga röken i lungorna.
- När jag sprang med sjuåringen över axeln hittade jag först inte trappan. Jag krockade med en vägg och började andas. Jag minns att jag tänkte att nu är det illa. Jag hade redan fått i mig mycket rök, säger han.
Men Peter Eriksson fick med sig sonen ut, för att därefter se huset brinna ned till grunden.
- De andra två stod lyckligtvis kvar därute och vi började gå mot grannen. Då fattade jag inte hur nära det varit, säger han.