Kate Bush kan skyllas för att ha fått en hel generation unga att skriva låtar på ett och samma sätt. Lite som när Eddie Vedder och Layne Staley fick tusentals unga män världen över att sjunga vidrig baryton med tänderna argt sammanpressade. Som tur är, är Kate Bush-låtar en miljard gånger bättre än mjukisbrallegrunge, och så även, och följaktligen, Niki and the dove.
Riktigt bra i långa stunder, är det. Synth helt enkelt. Suggestiva, dramatiska låtar som emellanåt och tyvärr blir lite ensidiga: Man har ett inte helt klädsamt raveflummande drag. Men på det hela taget så är det en märklig och mäktig konsert, mycket beroende på den höga volymen som gör att väggarna faktiskt skakar ibland. Då och då låter det som nån gammal Mantronix-remix från 1988 och lysande sångerskan Malin Dahlström ägnar stor tid åt att ta av och på sig en konstig mössa. Det är långa stunder obegripligt, men jag vill inte förstå allt, det är bara härligt att någon har ambitioner som övergår min klena uppfattningsförmåga.
Lite mer traditionellt bohemisk är Noonie Bao. Hennes debutskiva har skällts lite för att innehålla för mycket melodier. Och det låter ju intressant. För mycket melodier? Kan man ens ha det? Kanske om man spelar grindcore, men inte om ambitionen är att göra låtar, även här, i någon slags Kate Bush-anda. Skivan är helt ok, det är precis lagom mycket melodier skulle jag vilja säga. Och live är det ännu bättre, med den något udda sättningen gitarr, trummor, sång och lite förinspelade keyboards. Noomie Bao har en stark och verkligen speciell röst. Det är rätt chosefritt, pop med refränger som man kan sjunga med i eller ligga på pojk- eller flickrummet och vara olyckligt kär till.
En artist som väcker sådana känslor kan och ska man inte avfärda. Och det gör jag inte heller. Jag gillar.