Det är en stressad person som möter mig. Iförd en scarf i regnbågens färger runt sig sträcker hen fram sin hand och ursäktar att hen är sen. Schemat är hektiskt för RFSL:s ordförande Helena Carlsson. Med bara några dagar kvar är det mycket som ska göras innan det är dags för Luleå Pride. Helgen där hela staden kommer andas kärlek, och kampen för rätten att vara och älska den du vill.
– Den allmänna tanken är att placeras i fack – ”Partybögen” eller ”butch-flatan” som vi sett gestaltas i film. Man behöver inte vara "butch" för att vara flata eller lyssna på schlager för att vara bög, säger Helena Carlsson, ordförande för RFSL i Luleå och norra Norrbotten sedan 2015.
Från början var drömyrket brandman för 33-åriga Helena Carlsson från Nynäshamn. Men under utbildningen skadade hen foten och blev rörelsehindrad för resten av livet. Då ändrades planerna och 2010 flyttade hen till Luleå för att bli brandingenjör, men märkte ganska snart att det inte var något för hen trots allt.
Vändningen kom när hen gick med i RFSL:s styrelse i samband med att organisationen skulle göra ett nytt försök att etablera sig i staden.
– Det har påverkat mig väldigt mycket. Jag hade inte planerat att stanna i Luleå men genom RFSL har jag också fått en gemenskap som gjort att jag ville stanna. I andra sammanhang kanske man klickar på ett sätt men lämnar en bit av sig själv kvar. Här kan jag vara mig själv utan att bli ifrågasatt.
Helena har inte upplevt att hen behövt komma ut för sin familj och vänner och det var först i 20-årsåldern som tankarna om hens egen identitet fick betydelse.
– Jag hade inte tänkt på det förut och gör inte skillnad mellan kön. Det var först när jag hade en partner utanför normen som vissa reagerade. Det blev väldigt tydligt för mig om hur starka de här normerna i samhället faktiskt är.
Att vara en hbtq-person behöver inte betyda att du är homosexuell, bisexuell eller transperson. Det kan handla om identitet och att inte behöva identifiera vem du är eller vem du blir kär i.
– Jag vill helst inte placera mig i ett fack men behöver göra det ibland för att andra ska kunna förstå. Då brukar jag säga att jag är queer, som för mig handlar mycket om att ifrågasätta. Jag känner mig inte alltid som en kvinna eller som en man. Det kan växla från dag till dag.
Utåt sett är det oftast H, B och T som syns, och då de stereotypiska sätten att vara homo och trans på.
– Det finns en mängd sätt att vara på oavsett om en definierar sig själv som h, b, t eller q. Poängen är inte så mycket att just q-et glöms bort. Utan alla är inte så som den typiska bilden för en hbtq-person är, och den typiska bilden är ganska snäv.
Helena menar att det inte går att se på en människa om en är hbtq-person eller inte.
– Om man inte tillhör någon av de tre boxarna riskerar man att inte tas som hbtq-person. Jag kan lätt passera som både cis(person som identifierar sig som sitt biologiska kön) och hetero i och med att jag har ett kvinnligt namn och ett kvinnligt kodat utseende, även fast jag inte är det.
Många utgår från att Helena är en kvinna och att hen vill bli benämnd med pronomen hon men i de flesta fall föredrar hen att bli benämnd som hen.
– Jag ska kunna presentera mig som Helena och hon ena dagen och andra dagen som han i kavaj eller hon i kavaj. Jag bär sällan kjol eller klänning och om jag gör det reagerar folk, men låt mig ha kjol om jag vill det. Det har ingenting med mig att göra egentligen. Det förändrar inte vem jag är.