Reste sig efter år av mobbning

Anledningen till att Anton Norberg, Luleå, vill berätta om mobbningen är hoppet om att det ska stärka andra, både barn och vuxna. Han är noga med att poängtera att han inte vill framstå som ett offer.
 Anton Norbergs tid på högstadiet för 30 år sedan var allt annat än munter, ett gäng elever på skolan hade satt i system att behandla honom illa. Allt började när han och klasskamraterna flyttade från en mindre skola till en större, det var många barn och hierarkin skulle på något sätt göras upp.
– Det var ungefär som när hästar gör upp rangordningen. Många sökte sätt att stärka sin position, mobbning var ett medel, minns han.
 Spark i ryggen
Anton Norberg blev hackkyckling. Han utsattes för både det ena och det andra, det kunde röra sig om allt ifrån en hård spark i ryggen när de spelade biljard till att han ständigt blev ansatt av så kallade "skämtsamma spratt" och elaka kommentarer.
 – Jag började tro att det var något fel på mig, att det var mitt eget fel.
 Helt utanför var han inte, utan han hade kompisar. Flera av dem försökte också stoppa gänget som gav sig på honom, bad dem att lägga av. Och visst hjälpte det, men bara för stunden.
– Det fick mig att orka. Jag lärde mig vem jag kunde lita på och vem jag inte kunde lita på. Men det fanns också många som blundade för mobbningen, berättar Anton Norberg.
 Började snatta
Lärarna, säger han, brydde sig inte eller också insåg de inte vad som pågick. I stället bar han det inom sig och försökte hitta lösningar, han ville bli en i mängden och vara som alla andra.
 – Jag ville få dem att tycka bra om mig och sluta så ibland snattade jag prylar till dem för att få uppskattning. En gång uttalade en elev att han ville ha ett par populära solglasögon och det fixade jag åt honom.
Dock kom Anton Norbergs mamma på honom och han tvingades gå tillbaka med grejerna och be om ursäkt, något som han beskriver som väldigt ångestladdat.
Samtidigt fick det upp ögonen på honom och han insåg att det han gjorde var fel.
 – Det var min mamma och styvpappa som fick mig på rätt väg igen, det var tack vare min familj som jag tog mig igenom den tiden. Min lillebror var också viktig i sammanhanget, drivkraften att han aldrig skulle behöva uppleva det jag upplevt var stor. Jag tror inte min mamma hade mycket kontakt med skolan, hon agerade efter bästa förmåga då. I dag är skolan mer observant och förberedd. Skyddsnätet är större men också komplexiteten i mobbningen. När jag växte upp var mobbningen alltid face to face. I dag finns mycket av mobbningen på nätet där den ofta är anonym.
 Känner inget agg
I dag har Anton Norberg lagt högstadietiden bakom sig. Han är vd och delägare i företag med 20 anställda. Han säger att det som hänt inte är något han funderar på, utan det är historia.
 – I dag känner jag inget agg alls mot dem som plågade mig under högstadiet, de är heller inte samma människor nu som då och hade säkerligen också en jobbig tid och mådde dåligt. På högstadiet bröt mobbningen ned mitt självförtroende, men jag kom igen i livet. Jag har en grabb som är nio år, det värsta för mig vore om han eller någon i hans närhet skulle bli utsatt för mobbning.
 Anton Norberg är även verksam som ledare inom idrotten. Med spelarna pratar han ofta om allas lika värde och att de ska vara snälla mot varandra, han ser till att alla får vara med och spela samt att få bära kaptensbindeln och tacka för matchen.
Att föräldrarna är närvarande i sina barns liv och ser och bryr sig om dem är något han tycker är väldigt viktigt.
Om än mobbningen inte är någonting han går och tänker på så är det en erfarenhet han alltid bär med sig. Till exempel kan han inte låta bli att tycka till och ingripa om han ser att något inte står rätt till eller att någon blir illa behandlad.
– Tyvärr så förekommer mobbning även inom arbetslivet. Jag anser att man måste behandla andra som man vill bli behandlad själv, ingen ska behöva bli utsatt för mobbning. Mobbning är aldrig okej.