På plats hos Luleå ryttarförening träffas vi en varm höstdag. Hästarna betar av gräset som finns kvar, vinden susar i träden vars löv börjar gulna.
– Där nere står Shaman. Eller ligger gör han nog, han älskar sitt lilla vindskydd, säger Sara Knutsson, 44 år, och pekar.
För 14 år sedan köpte hon sin första häst, Shaman, ett halvblod som i dag är 23 år.
– Jag åkte ner, provred honom och det funkade bra, han var jättetrevlig och snäll i all hantering. Han hade allt som jag ville ha i en häst, hoppade visserligen lite lågt men jag tänkte att jag får hoppa mer när vi kommer hem.
– Och jag ville ju hoppa, det var ju det. Han hade gått stadiga rundor upp till 125 centimeter.
Hon köpte Shaman och de började träna tillsammans. Målsättningen var att hoppa högre höjder. Men snart började valacken stanna på hinderbanan.
– Jag tänkte att man ska ju hitta varandra, han har haft en annan ryttare, jag kanske är osäker. Jag började jag ramla av och det blev en ond spiral. Då blir man ju osäker, tänker vad gör man för fel? Han blev också osäker. Till slut var vi båda väldigt osäkra.
Rädslan blev till slut övermäktig. Ungefär ett år efter att hon köpt Shaman satte hon ut honom på annons.
– Vi hade en köpare. Och mamma sa, om hon nu bestämmer sig för honom så måste du sälja. Och jag bara grinade, kände nej, nej. Jag tycker så mycket om honom, jag kanske får skippa hoppningen då. Jag kan rida dressyr och turer i skogen, det får bli så.
Hon beslöt sig för att behålla Shaman. Ungefär samtidigt tog hon hjälp av en tränare och de gjorde framsteg.
– Han sa till mig att det nog hänt något med din häst som du inte vet om. Men just då gick allt ändå ganska bra.
Något som Sara Knutsson tycker var jobbigt med den här tiden var hur hon upplevde att andra reagerade.
– Många gånger var det som att folk himlat med ögonen när vi varit på träning, tyckt att vi tagit upp onödig tid när vi ändå inte kunnat hoppa. "Varför byter hon inte häst", "varför ska du ha den där", lite sånt. Det har gjort mig ledsen men det har också gett mig ett driv.
På en tävling där hindren hade högre höjd gick det jättebra i första klassen, berättar Sara Knutsson.
– Men så hamnar han i ett mellanläge då han inte hinner ta ett galoppsprång till och det blir för tajt in på hindret. Vi smäller rakt in och det sista jag hör är hur min kompis skriker "hon får honom över sig".
Mirakulöst nog klarade de sig båda utan fysiska skador. De psykiska skadorna var värre.
– Jag blev rädd, han blev rädd. Jag vågade verkligen inte hoppa med honom. Och då fick jag veta att han tidigare varit med om en traumatisk händelse, han hade kraschat in i ett hinder och gjort en kullerbytta. Så det var inte konstigt att han var rädd för att hoppa.
Trots rädslan började Sara Knutsson tillsammans med sin tränare jobba på att komma tillbaka hoppningen.
– Det funkade, för vi jobbade så mycket med honom. Men vi glömde bort att det fanns en till, nämligen ryttaren – jag. Vi var på en tävling och jag fick panikångest och så förstod jag att det verkligen hade satt sig hårt i mig.
Hon valde att ta professionell hjälp för att komma tillrätta med sina rädslor och våga hoppa igen. Hon valde att satsa mer på dressyren eftersom hon inte ville utsätta Shaman för stressen av att hoppa högre hinder.
– Vi tävlade dressyr ganska framgångsrikt under två år. Men så gjorde han illa sig i hagen, slet av hela ryggmuskeln precis när han var som bäst.
Det innebar ett års rehabilitering för Shaman, bara promenader.
Det innebar samtidigt mer tid för Sara Knutsson, som till vardags jobbar som distriktssköterska. Hon valde att utbilda sig till mental coach, som sådan arbetar hon med att stärka idrottare och lära dem hålla fokus för att uppnå bättre prestationer.
En sådan coach som hon själv hade behövt i arbetet med Shaman, någon som kunde berätta för henne att det var inte hon som var en dålig ryttare, utan hade en rädsla som hon behövde jobba med.
– Numera är jag mycket mer strukturerad, har en plan med allt jag gör. Du vet, ryttare kan inte få det här adrenalinpåslaget som man kanske får i ishockey och fotboll, för då skickar vi ner till det vår vän. Vi måste vara lugna för att hästen inte ska flippa.
Hon berättar att mentala coacher är alltmer vanliga i södra Sverige. I Norrbotten – inte lika vanliga.
– Mentaliteten här är lite att man vill klara sig själv. Men jag tror att fler skulle må bra av att träna mentalt. Jag brukar säga att jag inte vill imponera, jag vill inspirera. Med kärleken till sporten, passionen, drivkraften, viljan ... Det kommer man långt med.