Förlåt mig men jag är i en sån där radioskugge-period. Eller, det är jag ju bevisligen inte men jag skulle vilja. Jag borde vara. Emellanåt blir jag bara så fruktansvärt deprimerad av internet. När jag tänker på att alla idioter som verkar där finns i verkligheten och att jag är en av dem. Och du såklart, ingen går fri här utom de riktigt gamla och de typ nyfödda.
Nyss var det nationaldag, det gjorde nog sitt. Det var flaggor och folkdräkter överallt. Bilder på norrsken, midnattssol och ängar. Även långa drapor om mångfald och om hur fel det är med nationalism. Jag menar inte att jag har några konstiga åsikter om detta. Eller att folk inte ska få tycka vad de vill även om jag tycker något annat om än det ena än det andra.
Det som får mig att vilja flytta så långt ut i obebyggelsen att inte ens tomtarna och trollen känner varandra är förutsägbarheten. X tycker så och Y tycker så. Jag visste det. Och att varenda männska tror att deras åsikt skulle vara viktig för andra. Oavsett om de söker bekräftelse eller tror sig kunna förändra något.
Och så är det val i England. Och terror. Och Justin Bieber är eller har varit i Norrbotten. Och det vimlas och gissas och tycks. Och jag vill bara dra nåt gammalt över mig.
Dessutom känns det som att jag är medskyldig till det här. Jag var tidigt, i internets ungdom, kritisk till etablerad media och rätt högröstad i min vurm för allas rätt att höras. Att sanningen var relativ och subjektiv och att informationen skulle vara fri och allt sånt där tjafs. Inte kunde jag föreställa mig att alla skulle börja hata muslimer och påstå att jorden var platt. Så naiv jag var! Jag borde ha vetat bättre. Tänkt efter före. Jag menar, det var väl knappast svårare att vara efterklok då än vad det är nu? För är det några som gör mig tokig lite mer än till och med alarmisterna så är det de där vad-var-det-jag-sa-typerna. De som redan visste fast de såklart inte visste mer än någon annan.
Fast jag har såklart helt fel även nu. Jag har nyss släppt en skiva och släpper en till om ett tag. Det tar sin tid och kraft att engagera sig i det. Det ska turneras och ska omslaget verkligen se ut så här, ja det ska det, och vore det kanske bättre om den här låten kom efter den där låten, nä det tycker inte jag. Och så vidare. Och jag har börjat få allt svårare att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Jag blir på dåligt humör av det. Stressad. Jag menar inte att klaga även om jag gör det. Det har väl med åldern att göra, så är det nog för de flesta.
Det är ingen skillnad på mig och de flesta, för de flesta av oss kan skilja på muslimer och terrorister och röstar inte på Kalle Anka-partiet, även om de är näst störst.
Och mitt problem med internet är såklart att jag hänger där för mycket. Och de jag verkligen har svårast för är de som vägrar lyssna, som ser något liksom ädelt i att aldrig ändra sig. Och, tro det eller ej, men jag vill faktiskt inte definieras av min ilska. Och aldrig att jag medvetet skulle sitta här och skriva betalda texter där jag piper om hur folk särskriver och hissar, snarare än skriver kuken på, flaggan. Som om mina åsikter vore mer värda än deras bara för att jag råkar få betalt. Ändå är det det jag gör. Jag ber om ursäkt. Jag behöver radioskugga. Tur att det är sommarlov. Ses på stranden eller till hösten.