Mikael Andersson, räddningschef i Luleå.
Han tog över som ordinarie räddningschef i Luleå för fem månader sen, efter Patrik Bylin som jobbat i hela 19 år. Nu leder han räddningstjänsten i Luleå, en verksamhet som just flyttat in i en ny station och i en tid när kraven ökar och ekonomin är pressad.
Hur ser en typisk dag ut för en räddningschef?
– Jag är rädd att den ser lite småtråkig ut. Det är mycket möten och administration, men det är ju händelserna som lockar. När det händer något och vårt system snurrar igång.
Mikael Andersson började sin bana inom räddningstjänst i lumpen som brandman. Efter det blev det brandingenjörsutbildning i Lund. Under studietiden var han en termin i USA, där han fick uppleva ett helt annat räddningssystem.
– En erfarenhet jag tog med mig därifrån var styrkan i frivillighet. Där är det vanligt med volontärjobb, att man tecknar sig som frivillig, som en slags support till samhället. Det fanns en väldigt driven inställning, man var hungrig på att leverera. Men baksidan av det amerikanska systemet är en låg kunskapsnivå. Det var i princip en weekendkurs för att bli brandman och i förlängningen dör ganska många i yrket. Det glorifieras och man tar dumma risker. Jag hade bara varit där någon vecka så hade tre brandmän dött i en brand på en oljestation.
Mikael Andersson landade som färdig brandingenjör nära hembygden. Vi möts i en sprillans nyöppnad station där hantverkare syns i varje hörn.
– Häromdagen pratade vi till exempel hur fort grinden ska öppnas. Det är mycket installationer och teknik som ska funka. Man måste kanske provåka och provspringa.
Mikael Andersson konstaterar att mattan ännu saknas och att brandstången på nya stationen därmed inte kan användas än. Trapporna får duga tillsvidare.
Vad är den stora skillnaden med den här stationen mot den gamla?
– Det är nytt och fräscht och det ger en boost till verksamheten. Den stora skillnaden är att det är genomtänkt och designat för våra behov, inte för 50-talets behov. Och det gör enorm skillnad.
– Det är designat för samverkan, slarvigt uttryckt påtvingad samvaro. Det finns bara ett fikarum, som är samma för alla tre blåljusmyndigheter som ska vara här. Vi delar en hel del ytor och syftet är att vi ska komma samman mer. Just nu får vi hålla emot med corona, men så är tanken.
Vad hoppas ni uppnå?
– Bara kunskapen om individer, att du känner folk till namn och känner till de du kommer möta på en räddningsinsats, ökar vår förmåga att göra bra insatser. Det är så mycket enklare att lösa saker med människor som du känner.
Hur påverkar det er att ambulanskollegorna fick vända tillbaka?
– Det är tråkigt. Räddning och ambulans jobbar tätt ihop, inte minst på trafikolyckor där det behöver flöda smärtfritt vem som gör vad. Vi behöver kännedom om varandra.
Sofie Bergström, brandingenjör, har jobbat som projektledare och haft en central roll på resan till den nya räddningsstationen.
Vilka är utmaningarna i ditt jobb?
– Lagstiftningen har ändrats och betonar att systemet behöver klara större och mer komplexa händelser. Staten förväntar sig en höjning av ambitionsnivån. Den är inte finansierad av staten, kommunerna får lösa större delen själva. Vi ska kunna klara mer samtidigt. Frågan har väckts i samband med de stora skogsbränderna.
– Det lagstiftaren vill se i den här förändringen handlar om att öka kapaciteten, och då finns ingen annan väg än samverkan. För mig innebär det att vi i räddningschefsberedskap kommer jobba mer regionalt och det ska införas nu i maj. Vi är 29 kommuner i Norr- och Västerbotten som ska samverka och det är många frågor och många parter. Det är ett stort förändringsprojekt.
Har ni blivit färre?
– Ja, 2018 lade vi ner i Gammelstad och minskade med två brandmän. Man kan väl säga att det är en nationell trend, att den operativa förmågan har minskat. Här har vi en utmaning i takten. Staten förändrar lagstiftningen och ökar kraven på kommunerna, samtidigt som kommunernas ekonomiska utrymme är hårt pressat. Staten säger gasa och ekonomin säger bromsa.
Hur märks det för personalen?
– Vi får väl erkänna att samtidigt som vi flyttar in i nytt här och det kostar väldigt mycket så håller vi i pengarna på andra områden. Vi har inte nyrekryterat på ett tag, vi har blivit färre medarbetare över tid.
Jämställdhetsfrågan är aktuell inom räddningstjänsten men i Luleås räddningstjänst är i dag endast var tionde anställd kvinna. Utebliven nyrekrytering är något som försvårar ökningen av andelen kvinnor, menar Mikael Andersson.
– Vi ser stora fördelar med blandade grupper. De är mer problemlösande och konstruktiva. Men det går inte så fort som man skulle önska. Utmaningen finns delvis i numerären, men också i bilden av brandmannayrket ute i samhället. Vi får kämpa emot. Blir det för mycket Heman-roll som syns i media så är det ju få unga tjejer som tänker "jamen det där vill jag bli".
Mikael Andersson pratar med brandmannen Thomas Åström i de nya omklädningsrummen.
Vad är den vanligaste missuppfattningen om brandmansyrket?
– Hollywoodbilden finns där. Och det har varit mycket blåljusserier av olika slag. Det blir ingen rolig tv om man betonar de försiktiga dragen som behövs, man visar de "häftiga grejerna".
Så en brandman behöver inte vara modig och superstark?
– En brandman behöver vara modig och tillräckligt stark. Det pågår utveckling för lättare verktyg och utrustning. Det är definitivt så att tjejer som vill kan bli brandmän. Tveklöst.
Vilka arbetsmiljöfrågor är aktuella för er idag?
– De senaste tio åren har man pratat om förhöjda cancerrisker hos brandmän. Det är en fråga vi fått fokus på i bygget av nya stationen. Det man identifierat är att det är ohälsosamt att dra med sig partiklar och gaser som bildas vid bränder. Om vi inte hanterar det så andas vi in det. Här har vi kunnat planera ett flöde för att sanera på ett klokt sätt, både kläder, andningsskydd och bilar. I den gamla stationen fanns det inte utrymme för en sån logistik. Det var en smutsig miljö.
– En annan risk är den vid trafikolyckor. De senaste dödsfallen som varit inom räddningsarbete har varit påkörningsolyckor ute på vägar. Det är inte alla som respekterar att man behöver stå still och invänta räddningsarbetet när det varit en olycka.
När har det varit en bra dag på jobbet?
– När vi har levererat och gjort skillnad. En räddningsinsats som gått bra eller över förväntan är riktigt glädjande. Det finns utmaningar i vissa insatser där man kanske inte tror att det ska gå bra och ändå går det bra. När det brann på Kungsgatan låg jag hemma med covid, jag hade feber och följde läget från sängen. När jag tittar på byggnadens konstruktion så är potentialen för en kvartersbrand stor. Nyper vi inte den så kanske hela kvarteret står i lågor, och vi nöp den. Då blir jag glad och stolt.