Pugh utan plugg

Pugh Rogefeldt med band Kulturcentrum Ebeneser Onsdag 19/10?05 Fyra Kurirhästar Platsen intill mig på sjunde raden är tom och jag tar för givet att det är innehavaren av densamma som sakta kommer trängande sig fram i bänkraden från vänster, strax innan spelningens början på onsdagskvällen på Ebeneser. Men riktigt så är det inte. I stället är det Pugh Rogefeldt som väljer att göra entré på det här viset. På väg mot scenen och den första av två opluggade spelningar i Luleå. Och om det tillbakalutade underhållningsvärdet hos kvällens spelning är lika vänligt och jovialiskt stort som det var på onsdagskvällen, så finns det ingen anledning alls för publiken att vara orolig. Då är det bara att hänga med i Pughs knipslugsleende krängningar fram genom sin egen musikaliska historia, hans kanske inte alltid så exakt inprickade geografiska ihågkomster från det Norrbotten (?Överkalix ligger väl i Norrbotten, visst? Min mamma kommer därifrån. Men det var i Kukasjärvi som jag var ofta som sommarbarn när jag var liten?) där han fortfarande har ?massor av kusiner kvar ? men de flesta av dem har nog flyttat också? och hans akustiska röntgenundersökningar av strukturen och själva skelettet hos de låtar varav det stora flertalet är helt självklart välbekanta för den entusiastiska publiken. Försöket att prata Överkalix-dialekt hamnar nog närmare Pitemålet. Men strunt samma ? det är ju känsla för feelingen som räknas (enligt oraklet Bert Karlsson) och sånt har Pugh; i sin bakvända keps och sina jeanskläder, mängder av. Inledningsvis är det bara att räkna in och kryssa för låtarna, en efter en: 1: Bolla och rulla, 2: Dinga linga Lena (?hade jag skrivit den här texten i dag så hade jag nog blivit polisanmäld?), 3: Hog Farm. Andre gitarristen Frank Liljestrand kommer in på scenen. Snart även den trummis, som jag tyvärr inte förmår uppfatta namnet på. Trion är därmed komplett. En relativt ny låt heter Lust, hunger, kärlek, törst. Men majoriteten är sånt som publiken högljutt kan sjunga ? eller vissla ? med i. Om den så vill. Och det vill den. Ofta. De här timmarna med Pugh och hans täta band är att beteckna som en övervägande ganska så informell affär. Vid ett tillfälle bereder han sig på att spela gitarr med hotellrumsnyckeln (som kanske eller kanske inte bestod av ett plastkort), men roadien Werner räddar honom med ett plektrum. Pugh faller gärna in i bitska små samtal med endera denne Werner, med gitarristen Frank eller med den i mitt anteckningsblock namnlöse (förlåt!) trummisen. De gör Våran storebror och så tar han itu med Feta pengar, som han säger är ?min egen svenska översättning, till svenska? av Hoyt Axtons råbarkade gamla vägfararballad Greenback Dollar. Kul att få höra något av sonen till kvinnan som skrev texten till Elvis Heartbreak Hotel. Publiken klappar glatt takten till Vandrar i ett regn. Det rullar vidare och blir minnen från tiden med den svenska motsvarigheten till supergruppen Travelin? Wilburys, alltså Grymlings, från början av 1990-talet.  ? Det var kul. Då. Men när återföreningen ägde rum härom året så ville jag inte vara med, säger Pugh och lirar den fortfarande hur fina som helst Mitt bästa för dej. Strax innan är det som om han plötsligt ertappar sig själv och utbrister då:  ? Men gu? va? jag snackar skit i kväll!  ? I kväll? kontrar gitarristkompisen Frank syrligt. Visan om Bo är riktad till en kompis från 1970-talet, som Pugh inte trodde skulle överleva det decenniet ?men nu har han fru och tre barn och villa och en Merca eller var det en BMW?. Vår kommunale man svider bra i det pompösa makthavarskinnet och erinringen om hur trubaduren Bernt Staf kom på öppningsraderna till Jag är en liten gosse är kul att bli serverad. Själv blir jag särskilt jätteglad över att han också bereder plats i programmet för den stånkande gamla maskinparksröjaren Grävmaskin och avslutningen är stilenlig, med Brechts Surabaya Johnny. Så var det, men säkert blev det ext-ra nummer också. Så pass sena dock att det inte gick för sig att stanna och lyssna på dem, eftersom ett utrymme i tidningen skulle fyllas. Fast en bra kväll var det. Med en Pugh Rogefeldt i god form, både berättarmässigt och akustik-musikaliskt avlyssnat. Det är han säkert i kväll också. Finns det all anledning att både tro och förlita sig på.

Pugh utan plugg

Den ena klassikern efter den andra radades upp när Pugh Rogefeldt genomförde den första av två opluggade spelningar i Luleå. Pugh var i god form, rapporterer Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén.