– Föräldern känner sitt barn och vet exakt grundkomponenterna i känslorna. Är barnet rädd, nyfiket, förundrat eller oroligt? Där vet föräldrar också hur de ska hantera sina barn, säger Suzi Sinclair, legitimerad psykolog inom barn- och ungdomssjukvården.
Föräldrar kan känna osäkerhet kring hur de ska möta barnens känslor och funderingar.
Den vuxne kan hitta trygghet, menar Suzi Sinclair, genom att fokusera på de grundläggande känslor händelsen väcker i barnet.
– Man kopplar loss det från dramatiken och bryter ner det till kärnkomponenterna. Vad handlar det om? Jo, våra barn är rädda för något som är väldigt skrämmande. En del barn vill prata och lufta sina idéer, andra vill gå och grunna eller ta det fysiskt genom att till exempel krypa upp till dig i soffhörnet. Tonåringar vill göra lite sensation av det, kanske prata med kompisarna, säger hon.
Det handlar om att finnas där, på nivån just ditt barn befinner sig, och prata utifrån hans eller hennes perspektiv på händelsen.
– Barnen är mer på en konkret nivå: "Tänk om någon kommer och vill hugga mig? Jag som inte hinner springa iväg, jag har ju inte köpt nya gympadojjor".
Att som vuxen visa starka känslor är inte fel.
– Om man blir väldigt arg får man säga att "sådana här saker gör mig så arg och rädd att jag knappt kan hålla tillbaka tårarna". Det är inte fel att visa barnen starka reaktioner men bra att ge en förklaring, säger Suzi Sinclair.
Hon tillägger att den som behöver stöd inte ska tveka att kontakta skolkuratorn, barn- och ungdomspsykiatrin eller annan instans som erbjuder föräldrastöd.