Joakim Isaksson Markström, ordförande för RFSL Luleå och norra Norrbottens län, höjer sin mobil och visar en bild på en kvinna med ett varmt leende. Det är hans mamma Catrin och bilden tog han vid ett fotoprojekt på gymnasiet. Det är en av de få bilder som han har kvar på sin mamma men minnena är desto fler.
– Jag brukade skämta med mina kompisar om att mamma bedriver psykologsamtal för hon pratar alltid i telefon med någon. Hon var duktig på att hjälpa andra men inte alltid lika duktig på att hjälpa sig själv, säger Joakim Isaksson Markström.
På fredag ska han hålla tal på scenen i Stadsparken om framgångarna med Pride genom åren, den dystra utvecklingen för hbtqi-personer i Europa och sin kamp för alla människors lika värde.
År 2019 avslutade mamman sitt liv. Som ordförande för RFSL:s lokalförening var Joakim Isaksson Markström mitt uppe i planeringen av sin första Pridefestival och vid sidan av drev han sin nattklubb Chroma. Minnena från den tiden är diffusa, berättar han, och fortfarande kommer det dagar då han inte tar sig upp ur sängen.
– Kunde jag gjort mer? Vad hade hänt om jag gjort annorlunda?, frågar han sig tre år senare.
De gula löven singlar ned mot marken i Stadsparken men den stora scenen ger ett bra vindskydd. Joakim Isaksson Markström slår sig ned på ett av trappstegen. Trots att han ska hålla tal om några dagar har han bara gjort en skiss med några nyckelord.
Han är född och uppvuxen i den lilla byn Korpilombolo i Tornedalen. Det var svårt att vara sig själv där, berättar han.
– Jag stack ut ganska mycket och passade inte in i normen. Jag gillade att sjunga i körer och att stå på scenen. Det var alltifrån Filadelfiakyrkans kör till skolkören. Jag gillade inte jakt, fiske och sport som de flesta andra gjorde.
Plötsligt är det som om han befinner sig på skolgården igen.
– Jag blev ofta utsatt för hårda ord och hamnade i en del slagsmål. Det som kan störa mig fortfarande är att jag satt i så många samtal med rektorn för att få hjälp men inget hände. Skolan tog inte det ansvar för ett barn som jag hade tagit om jag var lärare. Det var ett rejält misslyckande, säger Isaksson Markström.
Stödet hemifrån gjorde att han tog sig igenom de tuffa skolåren. Mamma Catrin var fackligt engagerad i Kommunal och stred för både sina och sin sons rättigheter.
– Hon var nog ganska fördomsfri, det är en fin egenskap som jag önskar att jag själv hade.
Nu arbetar Joakim Isaksson Markström heltid på de Handelsanställdas riksförbund.
Efter skolåren började han mediaprogrammet på gymnasiet i Luleå och hade som mål att bli fotograf.
– Det var vändningen för mig. Här kände jag mig inte annorlunda och insåg att det finns fler som vi.
Han ringde sina föräldrar och berättade att han var homosexuell.
– Jag ringde mamma först och hon började genast berätta om sina homosexuella vänner i Stockholm.
Året efter gick han sin första Prideparad i Luleå men det dröjde några år innan han vågade gå längst fram tillsammans med en av sina bästa vänner. Han minns det väl.
– När vi kommer upp på Kungsgatan ser vi änden på paraden och jag minns hur mäktigt det var. Vi hade tagit över ett helt kvarter och jag hade övervunnit mina demoner, berättar Markström Isaksson.
Det blir ingen parad i år men i helgen öppnar hans nattklubb, några stenkast bakom scenen i Stadsparken, för första gången sedan pandemins start.
Nere på Storgatan sjungs det redan. Det är kareoketävling på Gula paviljongen vid Pridetältet. Ungdomar värmer sig i sina regnbågsflaggor och gungar i takt med musiken. De pushar varandra att våga ställa sig vid mikrofonen.
På en anslagstavla några meter bort har Joakim Isaksson Markström just fäst en ny Prideaffisch då den gamla rivits ned. Av vem vet han inte.
– Jag är livrädd för att behöva gå in i garderoben igen ifall de mörka krafterna skulle ta över, säger han.
Han beskriver RFSL:s verksamhet, där Pridefirandet ingår, som rent livsviktigt. Här finns alltifrån firande till samtalsstöd. Det Joakim Isaksson Markström själv en gång behövde.
– Ibland brottas jag med tanken att fan vad egoistiskt att göra det som mamma gjorde men samtidigt vet jag att hon led av en sjukdom och att det var hennes sista utväg. Jag inser att jag gjorde allt men att det inte räckte.
Trots att talet inte är skrivet vet han vad det ska handla om.
– Stolthet.