Prästen: "Det finns inget så läkande som att skratta"

Det är aldrig långt till skratt när hon och musikern Ida Bo Sturesdotter Eriksson, 40, jobbar ihop. Inte ens när helgen då vi minns alla dem som lämnat jordelivet nalkas.

– Glädje hör ihop med livet och kan även finnas i sorgen. Det finns inget så läkande som att skratta, säger Sarah Lantz som tillägger att det ger frid att kravlöst besöka kyrkan.

Skratt och allvar avlöser varandra när de berättar om väntar under allhelgonahelgen.

I många kyrkor läses de bortgångnas namn under minnesgudstjänster. Då många inte har sina anhöriga i närheten har Mjölkuddskyrkan valt en annan väg – en musikgudstjänst på fredag kväll med allmän ljuständning. Medverkar gör kyrkans gospelkör – Schola Gospel.

– Alla orkar inte bli påminda om förlusten av en anhörig, de året namnen läses. För en del ligger sorgen bakåt i tiden för andra är den jättefärsk. Sorg går inte ”över” efter en viss tid utan får finnas på olika sätt, ibland resten av livet, säger Sarah Lantz.

Det mer traditionella "firandet" fortsätter i de flesta andra kyrkorna.

– Ida och jag har försökt göra något nytt i allt det här gamla, fortsätter hon och påminner leende om att alla inte har "sin kyrkogård" i Luleå.

Att gospel bara skulle handla om glädje tillbakavisas av "parhästarna".

– Gospel är även smärta, säger Ida Bo Sturesdotter Eriksson och Sarah Lantz fyller på med:

– Den tar livet och smärtan på allvar. Gospel förlöser liv och ger kraft!

Och så skrattar de.

Schola Gospel består av 80 personer. Men oftast är runt 40–60 körmedlemmar på plats, då det inte är något tvång att alltid vara med.

Sarah Lantz skrattar gott och säger:

– Alla har inte heller en körfröken som skickar toner hem via sms...

Många förknippar kyrkan med tunga stunder, gamla traditioner och stelbenthet.

– Vi ser en annan tid, och en kyrka med möjligheter. Och vi jobbar tvärtom, säger musikern.

– Utan att prioritera bort det som är viktigt eller känns äkta för människor, fyller prästen i.

Det hela kan yttra sig i att plocka upp toner som är lite ”allmänheliga”. Sarah ger exempel och berättar hur "en Fattig bonddräng" som kanske varit viktig för någon, kan bli jätteviktig under en begravning.

Att sörja är svårt – radarparet berättar att ingen begravning blir den andra lik. Ibland får de i sin tjänst hjälpa människor att få fatt i sin sorg. Ibland får de visa på vägen vidare. Sorgen har en fortsättning mot något nytt.

På senare tid har allhelgonahelgen fått rejäl konkurrens av halloween. Båda ser därför framför sig att kyrkans allhelgonafirande förnyas med tiden. Det är ett fint tillfälle att göra allhelgonahelgens allvar och hopp tydligt, i det att Halloween mer fokuserar på att klä ut döden och skoja om det som skrämmer.

– De är fint att de ligger några dagar ifrån varandra, säger prästen och berättar att hon navigerar mellan båda högtiderna privat.

– Jag har också skurit pumpa med bonusbarnen. Jag tycker det är kul att busa och äta godis, och att måla monstren. Det blir fina samtal om det som är viktigt på riktigt i livet, om vad sorg gör och om alla vackra ljus som brinner för de vi älskat och fortfarande älskar på kyrkogårdarna.

Parhästarnas första mötet var 2010, sedan dröjde det till 2015 tills deras vägar åter möttes. Nu har det blivit tre år ihop som kollegor.

– Vi jobbar med sorg varje dag, säger Sarah Lantz och erkänner att hon numera vågar vara mer närvarande i sorgen.

Hon har själv inte förlorat någon nära anhörig, men ändå upplevt perioder i livet som varit som en inre kyrkogård.

– Ingen är förskonad från sorg, sammanfattar kollegan.

Inom Svenska kyrkan ser de att det finns en mångfald i att möta sorg och allhelgonahelgens budskap. De här två har en slags kallelse i att få bejaka den sorg och smärta de möter i sin samtid, med kreativitet och omsorg.

Kyrkogården är bara en av många platser där man minns, hedrar och sörjer. Den är viktig, men det finns fler sätt. Många tar hem lyktan till trädgården, för de man sörjer och saknar kan vara på många olika ställen i landet. Andra bär kyrkogården inom sig.

– Ljus hör ihop med hopp och för många blir det deras sätt att hedra och minnas, säger Mjölkuddsprästen och påminner om Jesu ord "jag är världens ljus".