Anita ringde först en vän som sa åt henne att ringa 112. Den personen förhördes inte av polisen.
Förhör med personer som brottsoffret haft kontakt med kan användas som stödbevisning. Det förklarar Inge Barsk, förundersökningsledare i det aktuella ärendet.
– Ofta sker det inom rummets fyra väggar men man kan ha berättat saker för andra. Då brukar man ringa den personen. I många utredningar säger kvinnorna inte om de haft kontakter med andra. Jag kommer inte ihåg om hon sagt något sådant i och med det här. Det kan vara så att det inte nämndes överhuvudtaget, säger Inge Barsk.
Men det nämndes – och står i Barsks förundersökning att Anita ringde en vän.
– Anita ringde mig och visste inte vad hon skulle göra och var väldigt rädd. Jag sa att hon skulle ringa polisen. Hon frågade vilket nummer och jag sa 112, säger vännen till Kuriren.
Omedelbart efter samtalet åkte hon till Anitas och Svens bostad.
– När jag kom dit satt hon redan i polisbilen och visade skadorna. Jag har varit med henne på polisstationen flera gånger men inte kallats till förhör eller som vittne. Det har inte skett. Ingen pratade med mig, säger vännen.
Utredaren Ove Pekkari minns Anitas vän.
– Det kan bedömas direkt att det här ger ingenting. Då kommer de inte med i utredningen på det sättet. Man knackar dörr och sådär. Inte skriver vi upp vilka vi har pratat med och redovisar i förundersökningen. Det skulle bli orimligt, säger han.
Tyckte ni inte att det var relevant att prata med vännen?
– Nej, det är ingen stödbevisning.
Anita tycker inte att polisutredningen sköttes bra.
– Det gör de inte när de känner att det inte räcker. Det fordras bra bevisning i Sverige. Det är det de inte alltid förstår, de här utländska tjejerna.
Kan du utveckla det?
– Många gånger tror de att den misstänkte döms på vad de säger. De förstår inte alltid den här stränga bevisningen som krävs i Sverige. Det kanske inte är så i hemlandet. Det vet jag inte men de blir besvikna när det inte leder till fällande dom.
Anita menar att hon bemöttes just som ”utländsk tjej”, inte utifrån sin person.
– Det måste hon få stå för själv. Jag dömer ingen eller behandlar någon olika. Man blir ju ledsen när man hör sådant.
Kuriren ringer åter upp förundersökningsledaren.
Utredaren tyckte inte att det var relevant att förhöra personen Anita ringde innan hon nådde polisen. Vad säger du om det?
– Det har väl bedömts att det inte har värde för utredningen. Det är Pekkari som handlagt ärendet och gjort den bedömningen. Jag kan inte rätta till i efterhand om det varit uppe i tingsrätten, säger Inge Barsk.
Vännen hade kännedom om att det tidigare inte varit bra i det hemmet. Borde ni inte ha pratat med henne? Det kunde kanske ha gett något som rätten sedan fått ta ställning till, det vet ni ju inte.
– Utredningsmannen har inte nämnt någonting för mig om sådant här. Det material som lämnats är det som mig veterligen har kommit fram. Det är utredningsmannen som hör folket och tar fram information. Om du säger så. Ja, då är det ju så. Men det har i så fall inte kommit till min kännedom.
Det står i förundersökningen att hon ringt en vän, så det måste du ha känt till. Som förundersökningsledare är det väl ditt ansvar.
– Ja, det är ett gemensamt ansvar. Jag är väl ansvarig för slutprodukten. Jaja, det är redovisat och en rättslig process har varit. Jag kan inte rätta till om någonting är fel. Det går alltid att söka fel i utredningar, vi gör vårt bästa.