Han var på jobbet när det hände, hon satt och spelade tv-spel i soffan. Vi kallar dem Mikael och Sofia, då de vill vara anonyma.
Klockan är strax före sex på kvällen den 25 september, en helt vanlig måndag. Sofia ser plötsligt blåljus flimra in genom husfönstren i det lugna villaområdet i Luleå. Hon tittar ut – och får en chock.
– Där var fullt pådrag. Två piketbilar och en vanlig polisbil hade omringat vårt hus. Ut ur bilarna rusar sju-åtta poliser.
Sofia springer direkt ut på bron, i tofflor, och frågar vad sjutton det är som händer.
– De skriker att de fått in ett larm om att det ska finnas en död person på den här adressen, och att de måste genomsöka huset.
Poliserna, samtliga kvinnor, väller in i huset och söker igenom rum och vrår.
– Jag försöker fråga mer om vad det handlar om, men får inga svar. De far bara runt, runt och verkar sakna strategi. Helt övertaggade på adrenalin, det var otroligt obehagligt.
I nedervåningen av villan finns en uthyrningsdel med egen ingång.
– Jag hör hur de tokskriker på vår hyresgäst att hålla händerna över huvudet. Mot honom var de riktigt hårda. Helt hemskt.
Ingen död kropp hittades. Sofia, som är en offentlig person, sa till poliserna att hon verkligen ville ha återkoppling kring det hela. Vem hade larmat? Var någon ute efter dem? Hade de en hotbild riktad mot sig?
– Jag gav insatsledaren mitt telefonnummer och sa jag ville ha återkoppling, men hon verkade mest upptagen av att lyssna på vad som sas i hennes snäcka. Allt var så förvirrat. Plötsligt drog de iväg, med blåljusen på. Vilket jädra pådrag – och det är det som gör mig så förbannad. Jag förstår mycket väl att polisen måste göra sitt jobb. Men om man nu gör en så här stor insats, kan man då inte ha en person som kan göra en liten återkoppling, frågar hon sig.
Det har varit helt tyst från polisen, något som upprör även Sofias man, Mikael.
– Jag hörde ju hur skakad hon var när hon ringde mig på jobbet. Hon brukar inte stressa upp sig, men den där händelsen gjorde henne uppriven. En återkoppling och en ursäkt vore ju på sin plats.
När polisen lämnat platsen slog sig Sofia ned tillsammans med hyresgästen. Hon beskriver hur de satt och skakade i soffan.
– Det kändes fruktansvärt obehagligt. Som ett hemfridsbrott. De som ska skydda en kan plötsligt köra över en. Efter den här händelsen reagerar jag automatiskt skeptiskt när jag ser en polisbil. Jag undrar vad de håller på med.
Kopplat till hennes jobb finns en säkerhetsavdelning. Den kom att bli väldigt viktig natten efter traumat.
– Det var faktiskt via dem jag fick ut lite mer information om vad som hänt. De hade via polisen fått veta att det var en sjuk man som kommit med tipset om den döda kroppen, och honom hade de skjutsat till psyket. Men det gjorde en ju nästan än mer orolig. Vad ville han oss? Det blev inte mycket sömn den natten.
Dagen efter satt hennes man Mikael i telefonkö till polisen i över fyra timmar.
– Vi kom fram till att vi ville göra en polisanmälan. Anmäla den person som larmat polisen om en död kropp. De tog upp anmälan, vi fick båda sms om att de skulle återkomma till oss. Det har ännu inte skett, berättar han.
Det märks att de två känner sig tvivlande till vissa delar av polisens agerande.
– Jag tänker; hur många fler besöks och sedan lämnas hängande löst? Hur ser rutinen för återkoppling ut, och varför den där hårda attityden när de var här, undrar Sofia.
Vi ringer polisen för att få svar.
– I inledningen fick vi uppgifter om ett grövre brott men det blev det inte, utan ett omhändertagande på grund av psykisk ohälsa. Och på grund av integritetskränkning lämnar vi inte den återkopplingen till privatpersoner, säger Patrik Linder, gruppchef i Luleå.
Hur ser rutinen kring återkoppling ut?
– Vi kan inte återkoppla allt vi är ute på. Det vore en ohållbar arbetssituation för oss.
Men om privatpersoner plötsligt får sina hem genomsökta av er och det visar sig vara falskt alarm, vore det inte på sin plats med en förklaring eller ursäkt då?
– Man kanske inte hann med det helt enkelt, eller så valde man att inte återkoppla på grund av integriteten hos individen som senare omhändertogs.
Även personerna ni gör insats hos har ju en trygghet och integritet som blir utsatt.
– Det håller jag med om, och det är tråkigt att de skulle uppleva händelsen som jobbig.
Hur tror du förtroendet för polisen påverkas av en sån här grej?
– Ingen aning, men det är väl olika. Vi måste ju göra vårt jobb. Jag har fullt förtroende för de poliser som var med den där kvällen.
Attityden hos dem var enligt kvinnan onödigt hård. Hur jobbar ni med attitydfrågan inom polisen?
– Vi jobbar kontinuerligt med den polisiära konflikthanteringen och har utbildningar i det. Men generellt sett måste vi ju tänka på vår egen säkerhet i första hand.
När paret får läsa polisens svar reagerar de starkt.
– Om förtroendet för polisen sjönk efter insatsen, känns det som att den totaldalade efter att ha läst kommentarerna. Lite ödmjukhet hade varit viktig. Sedan känns det som att polisen skyller på att skydda integriteten hos den sjuka, för att skydda sina misstag. Svagt.