En kväll som inger hopp om förnyelse av en kammarmusikvärld som än så länge domineras av frackar, dirigenter och en repertoar baserad på verk av europeiska 1700-talsmän med fluffiga peruker.
I denna värld har nyskapande tyska ensemblen Salut Salon, bestående av pianisten Anne-Monika von Twardowski, cellisten Sonja Lena Schmid och violinisterna Angelika Bachmann och Iris Siegfried väckt en hel del uppmärksamhet, och förväntningarna inför deras framträdande i Stora salen har lindrat talat varit skyhöga. Efter en och en halv timme i deras sprudlande sällskap kan jag konstatera att nämnda förväntningar överträffats. Inte nog med att denna kvartett besitter en snudd på plågsam virtuositetsgrad. Det finns det förvisso många andra som gör i konstmusikvärlden. Att de bjuder på en vråleklektisk blandning av allt från tango och folkton till popdängor och klassiska peruktonsättarstycken är enastående, men även sånt har gjorts förr. Men jag kan inte erinra mig när jag senast såg det göras på ett så hämningslöst maxat, virtuost och finessrikt sätt som här.
Det här är på samma gång finstämd kammarmusikkonsert, kabaré, performance, stand-up comedy och litet till. Det är poetiskt, gripande och inte sällan sanslöst kul. Temat, det som kittar ihop det hela är – såklart – Kärlek. Det mest allmängiltiga av ämnen, här belyst ur alla möjliga och omöjliga vinklar, till musikaliskt ackompanjemang av allt från perukförsedda europeiska mästare som Vivaldi och Bach till tangogiganten Astor Piazzola och ryska tungviktare som Prokofiev och Rachmaninov. Det dansas och sjungs, här finns ryska och polska folkvisor, Chaplins ”Smile” och ett smått hysteriskt kärlekssångsmedley.
Riktigt panghäftigt blir det när vi kastas in i ett musikaliskt-amoröst morddrama där en smäll med pianolocket får illustrera ett pistolskott. Och när man tror sig ha sett och hört allt, som efter det vansinniga extranumret där konfettin yr och de fyra virtuoserna tokbriljerar i att spela med instrumenten på ryggen eller liggandes på rygg, skiftar än en gång stämningen och vi räcks varsamt över ett stycke subtil kammarmusikalisk melankoli. Wow. Salut Salon fortsätter efter denna festspelsbragd sitt segertåg över världen. Tveka inte att uppleva dem när ni får chansen!
Uppfyllda av vad vi just tagit del av beger vi oss därefter till Restaurang 2 Kök för att bevittna mötet mellan länets nutida musik-ensemble Norrbotten NEO och poeten David Väyrynen. Att NEO liksom förra året gjort poesi till en viktig ingrediens i festspelsprogrammet är onekligen ett lyckokast, då det, förutsatt att det görs på rätt sätt, ger mindre konstmusikvana lyssnare en naturlig ingång till den samtidsmusikaliska klangvärlden. Och David Väyrynen är, liksom Daniel Boyacioglu förra året, klockren i sammanhanget.
Under stora delar av framträdandet varvas musik och tal, men när de båda möts, som när Väyrynen likt en agitator eller väckelsepredikant framför ett antal ”påbud och förbud” till tonerna av Krister Hanséns ”The Idiot” och Andrea Tarrodis ”Madrigali” uppstår en intressant kontrastverkan mellan den stillsamt oroande, myllrande klangbakgrunden och poetens lakoniskt pregnanta formuleringar. Under konserten framförs även del 2 och 3 av Klas Torstenssons fantastiska ”Pocket size violin concerto”, och kvällen inleds mycket suggestivt med småplockiga och filmiskt gåtfulla ”House of false things” av Marcus Fjellström. En fin hyllning till denne nyligen bortgångne, Piteå-anknutne tonsättare. Årets Festspel fortsätter att imponera med sin programmässiga stringens och variationsrikedom, där ”less is more” känns som ett nyckelord. Ett utsökt urval, där fokus ligger på nya intryck som man som besökare får tid att smälta.