Plats på scenen

Abrupt avbryts det hela av en busvissling. Även den, liksom varsågoda, tillhör regissören Anna Azcárate. Något har gått fel, men vad? "Det var mitt fel", erkänner någon från mörkret bakom kulisserna. Övergången som det heter på teaterspråk, måste göras om. - Ett gigantiskt pusslande, det är så här det är. Det ena ska klaffa med det andra i en övergång, ljud, ljus och dörrar och så vidare. Det är verkligen tålamodsprövande, förklarar Anna Azcárate. Vi befinner oss mitt i repetitionerna av Stjärna på Norrbottensteatern. Stjärna av Jim Cartwright som utspelar sig i 1990-talets Nordengland, men här i modern tid i dagens Luleå. Orginalet översattes av Leif Janzon i Morjärv och spelades bland annat av Riksteatern. Nu är det som sagt Anna Azcárate som satt klorna i pjäsen och bearbetat manuset. Lekfullt arbete
- Varje regissör sätter sin starka prägel i ett manus. Jag tror att min prägel inte blir mer komplicerad än mitt sätt att jobba, jag vill jobba under lekfullhet, det får gärna vara hur svårt som helst. Nej, jag kan inte svara på det ... säger Anna Azcaráte. Stjärna handlar om lilla Stjärna, en ung tillbakadragen kvinna med en otrolig röst (Little Voice, orginalnamnet) och förmåga att imitera de stora sångerskorna så som Judy Garland, Edith Piaf och Shirley Bassey. Imiterandet ägnar hon sig åt i sin ensamhet på sitt rum tillsammans med en hög LP-skivor som hon ärvt efter sin borgångne far vilken hon också sörjer djupt. Skräckblandad förtjusning
Karin Paulin Ek gestaltar Stjärna. - Det har funnits i det här huset som önskemål vädligt länge att göra Stjärna. Jag och min brorsa såg filmen och blev sugna på att göra den, eftersom jag privat tycker om att imitera så tyckte jag också det skulle vara roligt att göra det i jobbet, säger Karin Paulin Ek. Filmen såg hon för mer än fem år sedan, då visste hon inte att det var en pjäs. Karin Paulin Ek beskriver hur hon läste manuset med skräckblandad förtjusning. - Det är en sak att på skoj vid matbordet härma lite kollegor och någon man sett på TV. Det är en helt annan sak att göra det som en uppgift, att låta som dittan och dattan. Nu är det i och för sig något nedtonat i den här versionen, pjäsen är skriven som sådan att det är en väldig uppvisning av hennes röster, nu har vi tagit ned själva uppvisningsmomentet lite, säger hon. Moderniserad version
Anna Azcárate förklarar att de flyttat fokus från uppvisningsmomenent då de velat undersöka hur provocerande det kan vara när en extrem begåvning inte vill synas i det. - Föreställ dig hur ett alpinlag exempelvis tränar i en backe och man satsar hårt på att åkaren tar alla portar i snabb fart medan en tjej med toppluva i backen bredvid åker dubbelt så fort och gör det för att hon tycker det är så härligt och njuter av farten själv. Hon vill inte alls vara med i alpinlaget och utöva denna fantastisk begåvning som alla andra anser att hon nu måste, säger Anna Azcárate. - Ännu en stor anledning till att vi tonat ned imitationerna är att i Annas bearbetning så är pjäsen moderniserad. I orginalet är det väldigt gamla artister så som Gracie Fields och Cilla Black som för många är okända. Jag skulle heller inte känt igen om någon imiterat Judy Garland till exempel, vi diskuterade om att även modernisera artisterna men då blir inte Stjärna den hon är. Vi behöver de här gamla artisterna för att berätta vem hon är och var hon befinner sig, säger Karin Paulin Ek. Drömmar om framtiden
Pjäsen handlar också om drömmar, framtidsdrömmar. Om hur en karl, den före detta artistagenten Benny Blom (spelad av Mats Pontén) får en nytändning och ser sin stora comeback i Stjärna då han råkar höra henne sjunga uppe på sitt rum. Tillsammans med en manager spelad av Mikael Odhag är jakten på det stora genombrottet i gång. Likheten mellan dagens talangjakter och artistagentens handlade finns där, i Azcárates Stjärna så utspelar de hela sig i en direktsänd talangjakt på TV, i orginalet på en sylta. - Drömmarna har alltid funnits men i dag ska man göra en blixtsnabb profit på dem, det ska bli en miljardaffär på nolltid. Jakten på ekonomisk vinst kan gå över hur många lik som helst, säger Anna Azcárate. Men också Stjärnas mamma, spelad av Caroline Rauf, har långtgående drömmar om ett förändrat liv, dock är Stjärna ingen som används till det. Inre bilder
Karin Paulin Ek tycker om rollfiguren Stjärna. Hon säger att hon ligger väldigt nära henne själv. När regissören frågar vad Stjärna tänker i olika scener kan hon svara. Hon har en inre bild av vem hon tycker Stjärna är, sedan kan det vara en annan sak att beskriver det på scen. - Stjärna är lycklig, eller det beror på vad man menar med lycklig. Hon är ensam med sin musik och sin drömväld, där upplever hon sig själv som lycklig för att hon stänger det jobbiga utanför. Men det är ju en drömvärld och frågan är om det inte är bättre om den förstörs som i pjäsen, funderar Karin Paulin Ek. Pjäsen är inte den första som Anna Azcárate regisserar, men som hon själv uttrycker det så är Stjärna stort. Hon beskriver hur hon attackerat den på ett sätt som inte är förväntat i pjäsen. Medveten koreografi
- Jag ville bryta upp, pressa oss utanför det förväntade. I den här pjäsen är det förväntade exempelvis att nu sitter de i ett kök och då är köket ett realistiskt kök men allt det där har jag brutit upp. Inte minst genom att koppla in koreografen Camilo Bresky att lyfta vissa saker, en del entréer är direkt koreograferade, säger hon. För att sätta upp pjäsen Stjärna så krävs det också enligt Anna Azcárate att teatern har sin stjärna. På Norrbottensteatarn är Karin Paulin Ek given. - När hon klöser lös så är hon otrolig. När hon står där och trycker på scen då är hon i toppklass.