Vägen är kantad av människor som går, står och liftar - det gäller att se sig för. Det är många till fots och de är nästan alltid i grupp.
- En afrikan är aldrig ensam. Särskilt inte de svarta. Men vi är alla afrikaner - vita, svarta och färgade, säger Lennart Eriksson.
Vi sitter i en bil på väg mot Lennarts hem i Pennington, några mil söder om Durban i Kwazulu-Natal i östra Sydafrika.
- Det finns inga människor som är så sociala och vänliga som afrikaner, tillägger han.
Han borde veta, Lennart kom till Sydafrika från Norrbotten som liten pojke i början av 1950-talet. Hans far Sven Eriksson värvades som rektor för en yrkesskola i Dundee av Svenska kyrkans mission. Hans mor Jenny lärde sig zuluspråket och ägnade sig åt att lära vuxna svarta att läsa och skriva sitt eget språk. Bland mycket annat.
Zululand drog
Efter några år återvände familjen till Sverige där fadern jobbade på en yrkesskola. Men Zululand drog i Sven
Eriksson och två år senare var familjen tillbaka.
- Far blev uttråkad i Sverige. Eleverna på skolan var så ointresserade av slöjd som ämne och han visste att här fanns en törst efter kunskap och elever som var mycket motiverade, säger Lennart.
Resten av barndomen delades mellan internatskolor långt från föräldrarna. Lov och vissa helger återvände han till den missionsstation i vildmarken där föräldrarna arbetade - stationen heter Appelsbosch.
- Jag älskade bushen och strövade där som ung. Jag kunde vara ute i bushen hela dagar. Mitt stora intresse var fåglar som jag studerar än i dag. Det var en lycklig tid och det är där min aska ska spridas efter min död, säger han.
I förfall
I dag blir han dock bara sorgsen när han återvänder till Appelsbosch. Kyrkans mission är borta, skolan likaså och byggnaderna är i förfall.
- Det är verkligen en katastrof. Det är tråkigt att se något som fungerade så bra och som uppskattades av befolkningen bli förstört, säger han.
Att reducera Lennarts levnadshistoria till en artikel känns futtigt. Men i korthet studerade Lennart först medicinsk tekniker och sedan till läkare. Efter en tid som patolog fortsatte han studierna och har nu arbetat som psykiatriker de senaste 26 åren.
- Jag insåg under resans gång att man inte kan skilja kroppen från själen, de måste behandlas i ett sammanhang. Det gav mig även tillfälle att lära mer om och samla alla ämnen som intresserade mig, säger han.
Ser sig som buddist
Trots sin uppfostran i ett kristet hem ser Lennart Eriksson sig själv som buddist. Han tror bestämt att alla har ett ansvar för samhället och sin omgivning.
Han hade en tuff tid på universitet och tvingades lära sig afrikaans för att få studera. Men han accepterade inte stillatigande den rådande ordningen, trots hot om relegering
- Jag debatterade ofta politik, etik och religion men insåg att jag inte kunde nå fram till mina motståndare - de var genom sin tro på lagstadgad rasism oförmögna att ändra sina uppfattningar om apartheid och ras, berättar han.
Bland studiekamraterna kallades han "Die communis" och han utbrister vid ett tillfälle vid våra samtal.
- Jag betraktar nog mig delvis som kommunist än i dag.
Efter studier och arbetspraktik tog han chansen att hitta ett nytt liv. Lennart seglade jorden runt med några kamrater. Resan var inte enbart rekreation, de var även på jakt efter ett mer jämlikt samhälle.
- Vi seglade i Västindien men även till Brasilien. Där skulle det inte finnas några rasmotsättningar hade vi fått lära oss. Men vi fann bara en annan form av apartheid, en ekonomisk apartheid, säger han.
Hård arbetsplats
I dag är han tillbaka i sitt Kwazulu-Natal efter att ha varit bosatt i Johannesburg och Pretoria.
- Jag jobbade som psykiatriker inom gruvindustrin. Gruvorna var en hård arbetsplats som helt slet ut många arbetare.
Han berättar om att när arbetskraften inte längre orkade ersattes de bara av nytt folk. Många blev inte bara fysiskt sjuka, en hel del fick svåra psykiska problem.
- En del av mina patienter var mycket tuffa, det blev en del spännande tillfällen och jag har till och med blivit hotad med pistol, berättar han
Skäller på aporna
Lennart lever i byn Pennington och med bruset från Indiska oceanen ständigt i bakgrunden. I trädgården springer ett par hundar och skäller på aporna.
Lennart visar stolt en av sina fioler, han har lärt sig spela "på äldre dar".
- Jag är förtjust i svensk folkmusik och spelar gärna låtar på en av mina fioler, säger han och ger ett prov.
Talar fyra språk
Han arbetar som psykiatriker på sjukhuset i grannstaden Scottburgh där han möter sina patienter på deras eget språk, zulu eller afrikaans, Lennart talar fyra språk. Hans arbete med aids-patienter har uppmärksammats av professor Christer Allgulander på Stockholms universitet. De två har inlett ett samarbete.
Hustrun Evelyn är psykolog, hon är född i i Sydafrika där hennes familj funnits i generationer.
Försörjer ett antal barn
I köket finns Mamsie Khanyile som kommer två gånger i veckan. Lennart förklarar att de skulle klara sig utan hemhjälp men Mamsie behöver jobbet, hon försörjer ett antal barn, barnbarn samt andra barn vars föräldrar dött i aids. I Sydafrika är det vanligen kvinnorna som sörjer för och håller samman familjer där mannen ofta är frånvarande.
Ras är väldigt viktigt i Sydafrika; är man inte svart eller vit så är man färgad (mulatt) eller indier. I USA är president Obama svart, i Sydafrika är han färgad. Lagstiftningen ger de svarta företräde till anställning och studier. Detta har lett till att ett par miljoner vita lämnat landet vilket inte är någon större förlust enligt Lennart.
- Det är de som stannar kvar som räknas, säger han.
I grunden optimistisk
Men han är inte längre någon större supporter av ANC-regeringen
- De bedriver en politik som riskerar att marginalisera de vita i likhet med utvecklingen i Zimbabwe, säger han.
Lennart Eriksson är dock i grunden optimistisk om landets framtid, inte minst sedan uppvisningen i organisation, samhörighet och laglydighet under sommarens fotbolls-VM.
- Sydafrika är ett land av kontraster och färger som tillåter en fulländad mänsklig upplevelse. Mycket är svårt men jag tror att alla de människor som finns här med tiden kommer att uppnå en mogen och ekonomiskt vital demokrati, säger han.