Pirrig premiär för personalen

Kanelbullarna kommer snabbt fram på bordet när arbetsgänget från Stadsvikens vårdcentral repeterar i Lule Stassteaters lokaler mittemot Domkyrkan.
Ensemblens regissör Harry Nyman tronar i en av fåtöljerna runt fikabordet. Rollfigurernas kläder hänger prydligt indelade efter namn på en stång.
Medan Kuriren pratar med Kristian Pedersen alias Doktor Knock, komedins huvudrollsinnehavare, hörs skratt från rummet intill.
Kristian Pedersen har än så länge nerverna under kontroll. Så värst nervös har han inte hunnit bli trots att premiärdatum är satt lördagen till 27 oktober. Kanske beror lugnet på scenvana från Lule barbershop och amatörteater som ung.
– Doktor Knock köper en praktik i franska byn Saint-Maurice men gör i slutändan hela befolkningen sjuk. Enligt honom är friska människor egentligen sjuka människor som inte vet om att de är sjuka. Det finns en benägenhet i vården att göra folk sjukare, vi belamras med begrepp om alla riskfaktorer, säger Kristian Pedersen som fick idén att spela just Doktor Knock efter att ha läst om, och sett, föreställningen.
Patienter i publiken
Intresset för att se doktorer och sjuksköterskor på scen är märkbart stort. När biljetterna till Doktor Knock släpptes sålde båda föreställningarna slut på bara ett dygn, både patienter och sjukvårdspersonal som köpt biljetter.
Kostymerna kommer på ... men innan repetitionen av akt ett:
– Ursäkta, ska vi äta pizza som vi sa eller hur gör vi?
Enklast blir dett med mat från stället mittemot går resonemanget, men den ska ätas i replokalen för att spara tid, bestämmer regissören.
Inga protester.  
– Ja, då tänker vi oss att ljuset sprider sig på scenen , säger Harry Nyman och klappar igång.
Långa repliker
Scen 1. Det går lite trögt i början. Replikerna sitter inte ännu. Delar av ensemblen som inte är med i första akten sitter utspridda i huset för att träna text efter order från Harry Nyman.
– Klart jag är nervös. Mest orolig är jag för att vi ska floppa eller att publiken inte skrattar, säger Barbro Nilsson som till vardags är distriktsköterskebarnmorska.
– Det har varit ett fantastiskt sätt att lära känna sina medarbetare på. Vi skrattar mycket, säger sufflösen Anneli Turunen- Omberg.
Tolv personer på scenen
Regissören, Harry Nyman, har förstås bara goda ord att säga om sin besättning.
Alla som velat vara med i produktionen har fått olika roller. Nästan hela vårdcentralen är engagerad på något vis. På scenen står tolv personer men det finns förstås roller att besätta också bakom kulissen. Efter genrepet är det en stor fest som behöver ordnas, kläder ska fixas och pengar måste sökas. Det senare har Maria Erixon, mottagningssköterska på Stadsvikens vårdcentral, skött om.
Pengar från landstinget
Hittills har arbetslaget fått 5.000 kronor i rena pengar från landstinget, som också stöttat med att utforma och trycka affischer. SKTF och Läkarförbundet stöttar med mindre bidrag.
Maria Erixon hoppas få igenom teaterprojektet som ett Kultur i arbetslivet-projekt och på så vis få pengar från Statens kulturråd.
– Lokaler och rekvisita kostar mycket. Lule Stassteater ställer upp under väldigt generösa former, säger Maria Erixson.
– Att det är en bra arbetsgemenskap är en förutsättning för att ett sånt här projekt ska gå att genomföra. För oss har det inneburit att vi lyft oss ännu ett snäpp. Vi ser på varandra på ett annat sätt nu och är inte bara läkare, sjuksköterskor, sekreterare eller undersköterskor för varandra.
– Sen krävs det, förutom ett bra arbetslag, förstås också att alla vill vara med och driva på, säger Maria Erixon.
Många nappade på förslaget på en gång men när det kom till att stå på scen var inte alla lika begeistrade, berättar hon.
– Men genom att tänja gränserna för det man själv vågar och tror sig kunna, kanske man till slut klarar det där som verkade omöjligt. Det märks hur vi alla har vuxit, som människor och som arbetsgrupp. Vi har kommit under skinnet på varandra, säger Maria Erixon.
Högt i tak
Att det fungerar så bra i just deras arbetsgäng tror Maria Erixon beror på att det finns en grundtrygghet hos dem som jobbat länge medan de nya får plats att komma in med friska idéer. 
–Vi har det ganska tufft på vår vårdcentral med ett stort upptagningsområde och låg läkarbemanning de senaste åren. Det skapar problem rent praktiskt men också en stämning där vi tillsammans försöker lösa problemen.
På samma sätt fungerar det i replokalen. När personalen två och två läser mot varandra är den välvilliga men också ärliga kritiken hela tiden där. Prestigen finns inte här.
En rolig resa
En av alla patienter som Doktor Knock försöker skinna på pengar är Grevinnan. Hon håller koll på allt och alla i Saint-Maurice. Grevinnan stiger in hos Doktor Knock med näsan i vädret men kommer ut med hundratals krämpor i kroppen.
– Jag har aldrig gjort något sådant här tidigare. Hela den här resan har varit så himla kul, säger Barbro Nilsson.
Anneli Turunen-Omberg är sufflös.
– Det är inte lätt! Manuset är omskrivet på flera ställen för att göra det enklare för oss amatörer, vissa stycken är kortare och andra görs om helt och hållet. Det känns jättespännande med premiären men just nu har vi lite problem för inte ens jag följer riktigt med i manus!
Blodad tand
Just efter att Anneli Turunen-Omberg berättat om de snabba manuskasten kommer tidningspojken Harriet Nyström med ändringar för sidan 22.
Bredvid står Eva Lindström och drar i sin klänning. Den är för liten men Miranda Öhman lovar ta med en liknande dress till nästa rep.
– Det är bra att vi har Harry, vi andra pratar gärna i mun på varandra om vad vi tycker. Kanske ska det där sägas annorlunda, eller du bör nog stå där borta istället – ja, vi har mycket åsikter. Föreställningen genomsyrar hela vår jobbtillvaro! Nu är det ännu mer skratt i fikarummet än tidigare, säger Barbro Nilsson.
Kristian Pedersen får förstås heta Doktor Knock då och då även i arbetet.
Sedan repetionerna startade i april har ensemblen övat en gång i veckan i Lule Stassteaters lokaler. Men trots att föreställningen tagit mycket tid har den gett blodad tand för alla inblandade.
– Kanske kan vi till och med inspirera andra arbetslag att göra likadant. Jag rekommenderar det verkligen, säger Maria Erixon som har planer på nya men ännu hemliga projekt.