Det är liksom gemytligt, lite fnissigt och kanske till och med lite vågat. Det sägs penis och messmör i samma mening och plötsligt utbrister Stefan Sauk ORGASM!
Men. Jag har inte alls kul. Jag överväger faktiskt att lämna lokalen redan efter fem minuter. Det här är så stereotypt och tröttsamt att jag bli förbannad. Det är buskis på hög nivå och extremt cementerande av de redan rådande könsrollerna. Men jag tar det från början.
Humormonologen The sex guru bygger på Wolfgang Weinbergers österrikiska succé från 2009. Bland annat har den lockat en halv miljon britter till Leicester square theatre sedan premiären.
I Sverige har föreställningen omarbetats i Babben Larssons regi, och spelades för första gången i september förra året.
Föreställningen i Luleå är den första på den två månader långa vårturnén och Stefan Sauk verkar laddad. Han är till synes fullt bekväm i rollen som den som ”ska göra oss vassare i sängen”.
I kör får vi ropa SEX högt och tydligt, och alla skriver utan omsvep under på att fortplantningen är vår starkaste drivkraft. Varpå Sauk på vetenskaplig grund konstaterar att vi alla också lider av sexuell frustration. Och de som inte erkänner det ljuger.
Att göra en show om sex är nog ganska svårt. Att generalisera och leverera plattityder och faktiskt rena homofobiska skämt borde dock vara ganska enkelt att undvika. Men Babben Larsson och Stefan Sauk misslyckas totalt. De gör det dessutom lätt för sig när de i denna buskisheterosoppa bygger det hela på ett slags pubertalt – eller gubbsjukt – manligt- versus kvinnligt-dilemma. Skämt i stil med ”man kan ju inte stoppa in korven i ugnen utan att ha värmt upp den” varvas med humor som bygger på att vi ska skratta åt de där orden vi egentligen inte törs säga högt. Stånd, hihihi. Kuk, hohoho. Analsex, nä men hjälp!
I ett försök att rädda det hela gör Sauk ett litet instick där han rättfärdigar showens existens. Ungefär: I dessa hbtq-tider är det kanske inte så upplyst att dela in folk i män och kvinnor. Men ikväll får vi lägga hen där hän. Vilket visar sig bara vara ord som ogenerat smulas sönder när man både förlöjligar homosexuella män och frågar sig om lesbiska ändå inte saknar en riktig stake.
Inför andra halvlek blir männen och kvinnorna separerade med ett plastband. Sist jag var med om något liknande var på Lillan innan jul, då jag tog del av SCUM-manifestet. Man skulle kunna säga att det här är den pjäsens raka motsats och jag spyr lite inombords bara av tanken.
Jag finner det inte det minsta kittlande att prata sex med Sauk. Och inte heller lär jag mig något. Jo, att män tydligen föredrar kvinnor rakade eller med så kallad landningsbana. Och hur jäkla pinsamt det är att det här får visas – och kan underhålla - 2013.