Det har gått två år sedan dagen när Pim Nilsson Lindhs diabetes konstaterades. I dag - på diabetesdagen fyller hon tio år men när vi träffar henne är det ett par dagar kvar till födelsedagen. Det är lunchtid och mamma Tova bär fram en tallrik soppa.
När Pim ska äta måste kolhydratinnehållet i maten beräknas. Utifrån det, och hennes blodsockerhalt, vet man hur mycket insulin som hon ska ta.
– Mamma, jag ligger högt, säger Pim.
På armen har Pim en liten manick som sitter fast med ett litet stift, en sensor. Nu har hon läst av den med avläsaren och fått en siffra på blodsockervärdet, det är 15. Helst ska hon ligga mellan fyra och åtta.
Så räknar hon ut vad hon ska ställa in på insulinpumpens fjärrkontroll - det görs vid alla måltider.
Pim har typ 1- diabetes. Det har hon tillsammans med ungefär 50 000 andra i Sverige, här insjuknar ungefär två barn per dag. Vetenskapen vet inte vad typ 1- diabetes beror på, det finns viss ärftlighet, men de flesta som får det har ingen nära släkting med sjukdomen.
Innan sjukdomen upptäcktes hade Pim inte varit riktigt sig själv.
– Hon kissade mycket, drack mycket och så gick hon ner i vikt. Men vi tänkte att det var åldern och symtomen kom och gick, då vill man inte vara den paranoida föräldern, säger Tova.
Tills den där vinterlördagen då ville Pim låg på golvet och inte orkade gå på kalas. När Tova, som varit borta, kom hem kände hon att det luktade aceton hemma.
– Jag förstod ju att det vara bara att packa en väska. När vi kom in sade de på en gång vad det var och vi visste ju också.
När Pim kom till sjukhuset hade hon 24 i blodsocker, normalt är mellan fyra och åtta. Det blev en vecka på barnkliniken.
– Jag kände mig konstig och hade ont i magen, säger Pim.
För pappa Göran Lindh och mamma Tova Nilsson var det en chock.
– Det var jättehemskt. Man är chockad samtidigt ska man lära sig allt - det är en hel vetenskap att ta in på en vecka. Innan visste man knappt var glukos var, säger Tova.
Nu har två år gått och ett som ändrats är nattvanorna.
– Vi har inte sovit en hel natt sedan dess, även om Tova tar natten så vaknar man ändå hela tiden. Pim är aktiv och i en växande ålder, hormonerna kan ställa till det och värdena är oberäkneliga, säger Göran.
– Tre gånger per natt ställer vi klockan och "piper" av henne - om hon är låg stänger vi av insulinet. Är det riktigt lågt får vi väcka henne och ge druvsocker. Är hon hög får vi ge en korrigeringsdos av insulin.
Pim sover däremot gott. Till och med när mamma eller pappa byter sensorn som "stämplas" fast i armen, vaknar hon inte.
Vardagen har blivit enklare och mindre smärtsam efter hon fått apparaturen. Innan var det många insulinsprutor varje dag och åtskilliga stick i fingret för att kontrollera hennes blodsockerhalt. För att inte tala om föräldrarnas oro som blir lite mindre när de enkelt kan kontrollera hennes värden.
När de kom tillbaka till Rutviksskolan efter sjukhuset möttes de av en rektor som sade: "Det här fixar vi" och personalen skickades på utbildning.
– Det var inget snack om resurser och så är det inte i alla skolor. Vi litar på att skolan fixar det - är de osäkra så ringer de, säger Göran.
Nattvanorna har ändrat - men matvanorna är de samma - det har aldrig varit så mycket godis.
Inte för att Pim aldrig kan äta socker.
– Äter hon sötsaker får vi bara hålla kolla på värdena. Den mat en typ-etta äter är mat alla mår bra av, rådet vi fick var: Ät enligt tallriksmodellen och ge insulin. Rätter som börjar på p är lite krångliga: pizza, pankaka, palt. Då vet man att blodsockret sticker iväg sex timmar senare och får man hålla koll. Normalt kommer påslaget efter två timmar, säger Göran.
Pims inställning till sjukdomen är avslappnad, men hon är missnöjd över att inte få sova över hos kompisar, ännu.
– Jag känner av när jag är låg, då kryper det i benen. Annars tänker jag inte så mycket på det, annat än det här, säger hon och pekar på apparaterna.
I dag är Världsdiabetesdagen, en dag FN instiftat för att uppmärksamma alla som drabbats av sjukdomen. Hemma hos familjen Nilsson Lindh är det viktigaste dock Pims födelsedag.
– Den här sjukdomen som faktiskt är livshotande får förhållandevis lite pengar till forskning. Jag hoppas att forskningen ska gå framåt och att Pim och alla andra med diabetes kan får mer hjälp i framtiden, säger Göran.