Pia Lovholt stryker med handen över den svarta stenen och viker undan lite av växtligheten som täcker dottern Denises egen namnunderskrift.
– Jag hittade inte en tillräckligt fin gravsten i Luleå, jag köpte den här i Torneå, säger Pia.
Hennes tredje barn blev bara 15 år och sju månader, men Pias sorg och smärta är evig.
– Den första tiden klarade jag nästan inte av att andas. Jag kräktes om jag försökte äta och ville ta mitt eget liv. Smärtan var outhärdlig.
Det är tio år sedan Pia fick beskedet. Dagen före julafton. Denise var hos sin pojkvän. De hade haft en fest och blivit osams. Denise lämnade festen och klockan 01.29 dog hon. Det var då malmtågets förare drog i nödbromsen.
– Jag pratade med Denise i telefonen strax innan dess. Hon ville ha skjuts hem. Min dåvarande sambo åkte för att hämta henne, men möttes av polisbilar och ambulans när han kom till platsen.
Varken Pia eller någon annan vet om Denise bara skulle gena över rälsen, eller om hon valde att dö framför tåget. Sambon kom hem utan Denise, men med en polis.
– De hade med sig hennes mobil och diadem och polisen ville ha ett foto av Denise. Själv fick jag inte se henne förrän i början av januari, när hon kom hem från obduktionen. Det var en enorm lättnad att se att hon var hel och fin. Jag var med och klädde henne inför begravningen. Hon fick bära klänningen hon skulle ha haft på nyårsaftonen.
Pia fann en tröst i att läsa om andra som mist sina familjer och funnit en mening med livet på nytt. Om de orkade leva vidare skulle hon klara av att andas en dag till. En dag i taget.
– Det tragiska är att jag känner till minst 20 ungdomar som dog bara åren efter Denise. Droger och självmord skördar många offer och lämnar anhöriga i svår smärta.
Pia gick i kyrkans sorgegrupp, men kände sig inte hemma bland äldre människor som sörjde en livskamrat. Hon sökte efter andra i hennes situation och fann dem på nätet, genom föreningen Vi som förlorat barn. Samtalen med medlemmarna, de som verkligen förstod vad hon gick igenom, blev hennes terapi.
– Vi som delar den fruktansvärda erfarenheten delar också samma aldrighet. Vi får aldrig mer krama våra barn, vi får inte uppleva när de tar studenten eller själva blir föräldrar.
Pia säger att hon idag, tio år efter dotterns död, är redo att ge tillbaka.
– Jag har utbildat mig till stödperson. Jag vill finnas där och stötta andra som är mitt uppe i livets värsta kris. Jag är tillräckligt hel nu för att klara av det, säger Pia och berättar att hon och två andra mammor som mist sina barn startar en lokalförening i Luleå i september.
I morgon: Diabetes tog livet av Lottas son