Resultatet har blivit en resa in mot människans inre vrår, in i mörkret men också i lusten, nyfikenheten, när Anders Petersen presenteras i helfigur på Liljevalchs på Djurgården med utställningen ”Stockholm”.
För det är människorna som dominerar; stadens invånare och inte så mycket gator och torg. Endast ett fåtal bilder går att placera, såsom exempelvis Slussen, Skeppsbron och Gärdet. Och precis som filmaren Roy Andersson arbetar Petersen med att söka upp de udda existenserna, människor i marginalen, de utslagna, de excentriska, ansikten som berättar en historia. Men det kunde lika gärna ha varit Berlin eller Paris som vi befinner oss i.
Anders Petersen går i sin läromästare Christer Strömholms fotspår, han som satte normen med bilderna av transvestiter runt Place Blanche i Paris och som i sin tur påverkats av ikoner som Brassaï, Cartier-Bresson och Robert Doisneau. Det syns inte minst i Petersens bok ”Cafe Lehmitz” som fångar människorna på ett ölhak i Hamburg. Och precis som där rymmer bilderna på Liljevalchs en empati, en längtan till kontakt med de människor som porträtteras, ja, på något lustigt sätt även med de hundar Petersen så gärna fotograferar.
Det är ömsom kontrastrikt, ömsom den mildaste clair-obscure, han vet att kopiera sina bilder minutiöst. Men varför just den svartvita bilden har en sådan förmåga att låta oss komma så nära objektet, vare sig det är människor eller föremål och byggnader – det blir jag aldrig riktigt klok på.
Och missa inte Stefan Bladhs film om Petersen i ett av sidorummen – en fin och mycket lärorik skildring av hans arbetssätt och metoder.