Hans stora kärlek i livet heter Eva. De har varit ett par i snart 34 år men bor numera åtskilda.
Alzheimers sjukdom raserade planerna på en ålderdom under samma tak. Eva var bara dryga 50 när hon fick de första symtomen.
– Det började med att hon trodde att hon gått in i väggen, men så var det inte. Hon hade jobbat i vården och haft hand om dementa, så hon förstod ju vad som skulle hända. Det gick sakta från början. Vi pratade väldigt mycket om hur vi skulle hjälpa varandra och om praktiska saker som hur hon skulle vara klädd på hemmet, säger Christer Gustavsson.
Själva diagnosen fick Eva för åtta år sedan, vid 57 års ålder.
– Då har man ingen aning om hur lång tid det ska ta. Det är ju så olika.
Lämna ansvaret
För två år sedan nåddes gränsen för vad de klarade hemma med stöd av personlig assistans.
– Hur man än gör får man skuldkänslor när man lämnar ifrån sig ansvaret. Det är något man gör en gång i livet, aldrig mer.
Eva flyttade till en lägenhet i ett demensboende.
– Hon tyckte att det var fint tills hon insåg att vi inte kunde bo tillsammans. Då blev hon arg och beskyllde mig för att vara med andra fruntimmer och allt möjligt. Hon var besviken på mig. Jag hade gått en anhörigutbildning där vi pratat om att dementa kan bli arga. Ändå var jag inte förberedd på att det skulle hända min fru, som varit världens snällaste och ställt upp i vått och torrt.
Olösbar ekvation
Christer Gustavsson hälsar på Eva varje dag. Tar med henne ut i friska luften och ger henne smakportioner av mat hon gillar.
Han har förtroende för de anställda men anser att deras arbetssituationen är en olösbar ekvation.
– Bemanningen är absolut inte vad den borde vara. Personalen har god kunskap men inte tid att utnyttja den. Tänk dig att vara två på en avdelning med nio personer och något händer när ni är och byter blöja på en person. Man ska aldrig lämna dem ensamma. Tryggheten måste finnas där, hela tiden.
Att sjukdomen kan visa sig i starka känsloutbrott är i sig inget konstigt.
– Arg blir man från dagisåldern, det finns inom en hela livet och även på hemmet. Tänk att flytta till ett ställe och bo med människor du inte känner. Det är klart att det blir intriger.
Våga kräva
Möten med andra anhöriga hjälper Christer Gustavsson att bearbeta förlusten av ett aktivt pensionärsliv med Eva. Som nybliven ordförande i Luleå demensförening uppmuntrar han anhöriga att repa mod.
– Anhöriga måste våga vara lite om sig och kring sig. En del törs inte ställa krav. De vill inte stöta sig med personalen och chefen på hemmet. De kan vara rädda att patienten ska bli lidande, säger han.