Marjan Ghanbari är en lärare ut till fingerspetsarna, hon brinner för att lära ut språk. I Iran var hon engelsklärare. Och när hon flyttade till Sverige var det att lära sig det nya språket som var hennes första prioritet. Nu arbetar hon som lärare på Hemängsskolan i Sunderbyn. Dessutom arbetar hon på språkcafét i Luleå och håller i sagostunder på persiska för barn på stadsbiblioteket.
– Språk är vårt verktyg för att kommunicera. Musiker behöver instrument och hantverkare behöver sina verktyg. Men vi behöver alla språket för att förstå världen, säger hon.
Fyra barn dyker upp till sagostunden på söndagen. Marjan Ghanbari hälsar alla på persiska och frågar vad de har gjort på sportlovet. Alla barnen är födda i Sverige, pratar persiska hemma och har modersmålsundervisning.
– Det är väldigt olika nivå hos barnen. En del är blyga och vågar knappt prata persiska. De kan också dra sig för att prata persiska när kompisarna hör. Och det är synd för det är en sådan oerhörd möjlighet att kunna flera språk, säger Marjan Ghanbari.
Hon har förberett historien hon ska läsa. Det är en saga ur Tusen och en natt. Och sedan får barnen rita en teckning från sagan. Marjan Ghanbari vill att barnen pratar persiska med varandra om någon har en fråga eller vill säga något.
– När jag pratar persiska råkar jag ibland säga ett svenskt ord istället, säger Shanya Ghodrati som har kommit till sagostunden.
Shanya Ghodrati har bott två år i Kanada och tycker att engelska är det lättaste språket. Men Nika Ahmadi tycker att det är lättare att prata på persiska.
– Svenska är lättare att skriva, men svårare att prata. Alla sje-ljud är svåra. På persiska skriver vi från höger till vänster, men siffrorna skrivs tvärtom så det är svårt att läsa ibland, säger hon.
Marjan Ghanbari tycker att samhället i stort, och särskilt skolor, måste arbeta med integration och värna om de språk som barnen talar.
– De måste få känna att deras språk är viktigt. Och att de får använda sig av det, säger hon.
Marjan Ghanbari tror att ungdomar som är uppvuxna med två språk med tiden kommer att glömma språket från sitt hemland om de inte får en möjlighet att använda det.
– När barnen är i tolv– eller trettonårsåldern kommer de att lägga mer fokus på svenska eftersom alla deras kompisar pratar svenska. Det är bra, men jag blir lite ledsen när jag tänker på avståndet det kan skapa mellan barnet och de vuxna. De kanske inte har lärt sig svenska lika bra som barnet, och föräldrarna riskerar att tappa kontakten med barnet, säger hon.