I en lång intervju berättar Sven Wollter om det hemliga bokprojektet, sin feministiska inställning, oron för dottern och de bullriga, betydelsefulla familjemiddagarna.
"Jag måste få fråga en sak."
Tjejen bakom kassan tvekar lite. Sen säger hon:
"Jag känner igen din röst så himla mycket. Visst har du varit med i en Disneyfilm?"
Sven Wollter tar emot sin ost- och skinkmacka och svarar:
"Jodå. John Silver i Skattkammarplaneten, det är jag".
Det är onsdag och vi är på ett fik i centrala Luleå. Den värsta lunchrusningen är över, men de flesta borden är ändå upptagna.
Vissa av gästerna smygtittar nyfiket åt vårt håll, det tisslas och tasslas i caféstolarna.
"Det är ju han... Sven Wollter".
Huvudpersonen själv tar uppmärksamheten med ro. Efter 62 år i det skarpaste rampljuset är han van. Han trivs med berömmelsen.
– Mitt jobb går ut på att vara lite berömd, för då får man ju jobb, säger han.
Du vill aldrig gömma dig bakom ett par solglasögon?– Jag har solglasögon också, men det är mest för att det är så mycket snö här. Visst, ibland vill man inte bli störd när man är i sina egna tankar, men då finns det många respektfulla sätt man kan visa det på. Men jag tycker att det är trevligt att bli igenkänd.
Det finns dock undantag, även för Sven Wollter. Tillfällen då han inte tvekar att ryta till.
– Jag kan sitta på tåget och så kommer det fram någon och gapar: "Nej, men för helvete. Är du här, din jävla kommunist!" Då säger jag: "Håll käften och gå och sätt dig!" Och så ger jag det onda ögat, jag är inte rädd för det. Jag kan vara jävligt bestämd...
Sven Wollter, 83, behöver egentligen ingen närmare presentation. Det räcker med att säga Gusten Flod, Gustav Rask, Axel Flogfält eller Van Veeteren för att folk ska veta vem det handlar om. Han har sedan det stora genombrottet i Hemsöborna 1966 hunnit med så många betydande roller – både på teaterscenen, i TV-rutan och på filmduken – att det är omöjligt att nämna alla.
– Jag har ett CV långt som sju svåra år plus ett nödår, säger han.
Men i höstas gjorde han sin sista teaterföreställning, "Romeo och Julia" på Stadsteatern i Stockholm, och sedan den första oktober kallar han sig för pensionär. Nu sitter han här, på ett café i hemstaden Luleå, och berättar om sitt nya liv.
– Det är underbart. Jag läser mycket. Läser, läser, läser.
Sven Wollter är sedan 2003 gift med journalisten Lisa Wede från Övertorneå, även hon pensionär sedan i höstas. De bor tillsammans i centrala Luleå men har en övernattningslägenhet i Stockholm och ett sommarhus i Bohuslän.
– Vi vet inte riktigt var vi kommer att hamna till slut och jag har bestämt mig för att inte trakta efter något speciellt. När man är 83 som jag så ska man nog akta sig för att göra planer på längre sikt.
Sven Wollter trivs i Luleå. Han berättar att han är med i en kör som heter Lyran. De håller till i Frälsningsarméns lokaler och träffas en gång i veckan och sjunger. Annars är det främst böcker och promenader som står på agendan.
– Jag och Lisa har några olika promenadvägar. På vintern går vi antingen runt isvägen eller så går vi ut till Gråsjälören och dricker kaffe. När det blir torrt i markerna så kan vi också gå upp till Ormberget.
Ni åker inte skidor?– Lisa har en sån kropp som måste röra på sig hela tiden så hon tar skidorna och sticker upp till Ormberget då och då. Men jag är inget bra på skidor längre. Jag tycker att det är kul att åka slalom, men ska nog akta mig för det nu. Jag är inget bra på långfärdsskidor och att åka det på Ormberget är för mig förenat med stor svårighet eftersom ni häruppe i Norrbotten har så in i helvete bråttom när ni är ute och åker skidor. Jag ska hoppa ur spår hela tiden. Folk är hyggliga, men Lisa blir lite nervös av att jag hela tiden står i vägen (skratt).
Familjen är viktig för Sven Wollter. Han har fått fem barn med fyra olika kvinnor och har även sex barnbarn. När han tänker tillbaka på sin långa karriär är det ingen specifik roll som gör honom extra stolt, ingen film eller pjäs. Det som gör att han kan sträcka på sig lite extra är att han alltid har lyckats försörja sin familj och sina barn.
– Det var min största oro när jag gav mig in i det här yrket: Kan jag försörja min familj? Jag trodde inte att jag skulle bli något. Det viktiga var att jag skulle kunna ta hand om min familj. Jag är en familjemänniska, jag visste tidigt att jag ville ha barn. Att jag sen faktiskt klarade det, att jag kunde ge mina barn hyggliga somrar och allt sånt där, det gör mig stolt.
Han berättar att han ett par gånger varje år försöker samla hela "sin klan" – barn och barnbarn – för en stor middag.
– Jag lagar alltid maten och låter de andra umgås. Grejen är att jag ska vara den tjänande i det här, jag vill inte vara pösmunken. Min dotter Stina lagar också mat så hon brukar insistera på att få hjälpa till, det brukar vara en liten kamp mellan henne och mig. Hon ska alltid hjälpa till. Vissa jular som vi firar ihop slutar i en intern strid om vem som lagar godast brunkål.
Vem gör det då?– Det är ju en smaksak, men jag tycker naturligtvis att det är jag. Jag har lärt av min mamma och hon var skånska.
Det låter som att du står dina barn nära.– Ja, relativt nära. De måste sköta sina liv så jag hänger inte på dem hela tiden. Men vi mailar mycket. De bor i Stockholmstrakten allihopa.
Jag såg din dotter Stina i Let's Dance i fredags.– Visst var det fantastiskt? Helt strålande.
Visste du att hon kunde dansa så bra?– Jag visste att hon kunde dansa, hon har mina gener och jag älskar att dansa. Hennes morsa också för den delen. Men jag var inte alls säker på att hon skulle klara av nerverna, men det gjorde hon.
Var du nervös framför TV:n?– Så in i helvete. Jag hade varnat Stina för att vara med i det där programmet. Hon har satt igång en kvinnorörelse med sitt instagram, något stort och viktigt, och jag var rädd att hon nu skulle hamna i ett kommersiellt sammanhang där hon inte kan lita på någon. De kan göra henne illa. Jag var skiträdd för att den där juryn skulle hoppa på henne av någon anledning, jag tycker att de är jobbiga i den där juryn. Nu gjorde de inte det, inte än i alla fall. Men det gick ju inte att blunda för att hon var outstanding.
Sven Wollter kan alltså dansa. Men han skulle aldrig ställa upp i ett TV-program som Let's Dance, på den punkten är han väldigt bestämd.
– Jag har blivit tillfrågad någon gång, men skulle absolut inte ställa upp. Då blir jag liksom en "kändis", då blir jag som Johannes Brost (också med i årets upplaga av Let's Dance).
Det vill du inte?– Jag gillar ju honom, han är en härlig kille. Men det var inte trevligt att titta på, det var det inte.
Wollter berättar också att han har fått många förfrågningar om att vara med i realityprogrammet "Stjärnorna på slottet", men har tackat nej varje gång.
– Jag har fått ungefär tio förfrågningar, men jag hatar det programmet.
Varför?– Jag tycker att det förenklar oss skådespelare och vår tillvaro. Det ska berättas historier och sentimentaliseras på en kort stund. Ett avskyvärt program. Sen kan jag tycka att en och annan av deltagarna är intressant. Jag minns att jag tyckte att Sven-Bertil (Taube) klarade det rätt bra, jag tittade på det programmet. De vill ju att man ska börja gräla där, men han stod över det. Det tyckte jag om. Han har en slags värdighet som inte går att göra någonting åt.
Det känns ändå inte som att du är särskilt mediaskygg?– Inte det minsta. Jag sitter ju här med dig.
Du är aldrig rädd att bli bränd?– Nej. De som vill bränna mig får göra det. De har haft tusen anledningar.
Efter genombrottet i Hemsöborna blev Sven Wollter ett känt ansikte i hela Sverige och intervjuförfrågningarna trillade in på löpande band. Då tog han ett beslut. Han skulle nyttja mediernas plattform – för att få chansen att prata politik. Wollter är – och har länge varit – öppet kommunist.
– Det var på 60-talet som jag började bli politiskt medveten, så under en lång period hade jag krav på alla tidningar som ville intervjua mig att jag även måste få prata lite politik. I dagstidningarna var det en självklarhet, de var ju själva intresserade av vad jag hade att säga. Det blev lite svårare för tidningar som Svensk Damtidning, Husmodern eller Veckorevyn.
Än i dag pratar han gärna om politik. Han poängterar hur viktigt det är med jämlikhet, att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter. Säger att han fick ett slags rättvisepatos hemifrån, redan som barn.
Han har under hela sin karriär undvikit projekt som strider mot hans ideal.
– Jag gör aldrig reklamfilm till exempel, aldrig. Eller jo förresten, en har jag gjort. Det var på 50-talet och jag var arbetslös.
Vad var det för reklam?– Det var för Volkswagen som gjorde en drive med sina nya, fina bilar. De hade en slogan som var: "Varken kokar eller fryser". Det var nämligen luftkylda motorer. Men då hade jag inte ett öre på fickan så jag var tvungen.
Nu skulle du inte göra reklam?– Nej, jag vill inte lägga ner mitt konstnärskap. Men på den tiden var jag fullständigt okänd så det spelar ingen roll.
Sven Wollter är också väldigt mån om jämställdhet och har alltid undvikit projekt som han ansett varit sexistiska.
– På 50- och 60-talen dök det upp amerikanska komedier som var väldigt sexistiska och nedlåtande mot kvinnor. Att de är fjompiga, kärringar, blonderade. Allt det där. De hittade ju också hit och sålde på privatteatrarna. Det tyckte jag inte om, det försökte jag undvika så mycket jag kunde och jag lyckades nog. Så småningom lärde sig min bransch var de hade mig, då slapp jag få anbud på såna grejer.
Har du alltid känt på det sättet?– Jag tror det, utan att jag vetat om det. Jag är uppfostrad med två storasystrar som var radikala och visste vad de ville, då är det inte lätt att bli en manschauvinist. I min livsstil ingår det att försöka förstå vad strukturerna egentligen innebär, att man själv har deltagit i patriarkala strukturer utan att vilja eller ens veta om det. På de teatrar jag har arbetat på har vi alltid försökt kämpa mot ojämlikhet mellan könen, men det har inte alltid varit lätt. Det skrevs inte så mycket roller till tjejerna.
Sven Wollter nämner en gammal vän och kollega, Kent Andersson, som fram till sin död 2005 var en hyllad skådespelare, manusförfattare och dramatiker i Göteborg.
– Kent skrev alltid lika många roller till män och kvinnor. Verkligen. Vi var medvetna och den politiska inställningen om jämlikhet fanns där.
Skulle du kalla dig själv för feminist?– Ja, det skulle jag kunna tänka mig att göra. Det tycker jag faktiskt att jag är. Sen är det ju många som kallar sig feminister nu för tiden. Hade inte till och med han, Jan Björklund, fräckheten att kalla sig feminist?
Samtalet drar ut på tiden. Sven Wollter pratar och jag lyssnar. När jag ser att diktafonen börjar rulla på mot två timmar ber jag om ursäkt för att jag upptagit så mycket av hans tid.
– Det gör inget, jag är ju pensionär nu, säger han och skrattar.
Samtidigt erkänner han att han just nu skriver på en fjärde bok.
– Det är ett lite större projekt. Ingen uppföljare. Det är väldigt hemligt, säger han och ler.
Jag lånade förresten din roman "Hon, han och döden" i går på biblioteket.– Den läser du kvickt. Du kommer att älska den.
"Hon, han och döden" är Wollters romandebut som kom ut 2016.
– Jag diskuterar verkligen döden i den där boken, den som du ska börja läsa när du kommer hem i dag.
Är du rädd för döden?– Det är väl kanske inte riktigt rätt ord, det är ju en oundviklighet som rycker närmare och närmare. Döden är inget problem, det är livet fram till döden som är ett problem.
Sven Wollter har upplevt två riktigt stora sorger i sitt liv. 1992 avled hans äldsta dotter Ylva inte 30 år fyllda efter en lång tids kamp mot anorexi. 2001 avled hans sambo sedan 30 år tillbaka Viveka Seldahl i livmoderhalscancer.
– Det är fullständigt perverst att förlora ett barn. Det var också väldigt konstigt att förlora Viveka som var 57 år. Jag tänker på dem varje dag.
Hur har du hanterat sorgen?– Jag har inrett ett litet rum i mitt inre för de människor som jag vill bevara där. Det är fler än Ylva och Viveka som flyttat in där. Jag tänker ganska mycket på min mamma och även på min pappa ibland. Ett bra sätt för mig att handskas med sorg är att inkorporera den i mitt liv, inte försöka springa ifrån den eller lämna över den till några präster. Ta hand om sorgen själv, låt den bli en del av ens liv. Du slipper ändå aldrig i från den.