På Kluntarna överraskar naturen
Luleå skärgård är inte bara sol, vind och vatten. Här går det att uppleva häpnadsväckande naturvariationer och minnen från flera hundra år tillbaka i tiden. Åtminstone om man beger sig till Kluntarna, ön som har det mesta.
INGA BADKRUKOR. De badsugna barnen har redan hunnit med dagens första dopp då M/S Kungsholm anländer till Kluntarna på förmiddagen.
Foto: Josefin Wiklund
Efter en och en halv timmes glidande ute på det stora blå, till det dova mullret från båtens dieselmotor, angör vi Kluntarna. Ön som enligt kaptenen själv har allt som de andra öarna i Luleås skärgård har tillsammans, fast här samlat på en och samma ö.Det välbekanta ljudet av vågor som skvalpar mot strandkanten är det första som möter oss då vi kliver av i gästhamnen. Samma ljud följer oss då vi traskar iväg österut längs spången.Vi ska ge oss i kast med Naturstigens stora slinga, för att få så många smakprov som möjligt av de miljöer och fornlämningar som ön är känd för.Redan efter några minuter längs spången slår naturen omkring oss med häpnad. Döda träd med spretiga grenar, likt skelett, utgör en skarp kontrast mot den fortfarande levande och frodande grönskan. Den våta myren sprider en frisk doft som gör att den tunga juliluften ändå blir lätt att andas.Spången tar slut och ersätts av en stig som slingrar sig fram
mellan stock och sten. På höger sida får vi syn på en skogstjärn, täckt av vita näckrosor. Det känns som om vi befinner oss mitt i en saga, det enda som saknas är en roddbåt med ett nyförälskat par i.Någon sådan hittar vi dock inte, däremot simmar ett smålompar förnöjsamt runt bland näckrosbladen. Kanske nyförälskade?Vi låter dem vara ifred och spatserar vidare.Plötsligt blir skogen allt glesare och en röd liten stuga skymtar mellan träden. I takt med att vi går närmare dyker fler stugor upp, en efter en. Vi förstår att vi kommit fram till fiskeläget.Pojkarna tar täten
En svensk flagga vajar sakta i den knappt märkbara vinden. Tillsammans med den klarblå himlen, de röda fiskestugorna och måsarnas hesa skratt känns det här som den ultimata bilden av skärgårdsidyll.Ljudet av de skvalpande vågorna hörs allt tydligare medan vi promenerar ner mot sjöbodarna. Vid en av dem sitter två pojkar, dinglandes med benen ner för bryggkanten.- Vi skulle fånga spigg men håven gick sönder, säger pojkarna, som heter Johan och Edvin Olsson.Tillsammans tittar de på när pappa Bjarne reparerar deras brygga.Ingen fiskelycka, med andra ord. Kanske har pojkarna lust att istället kliva in i rollen som Kurirenteamets guider och visa oss till den berömde Kluntgubben? Bra idé, tycker både pojkarna och pappan. På med kepsar och långärmade tröjor som skyddar mot myggen.- Här är den bästa vägen,
säger storebror Edvin Olsson och tar täten över de böljande sanddynerna.Han vet var han pratar om, nio år gammal har han hunnit tillbringa många sommarlovsdagar ute i familjens stuga på ön.All slags terräng
Skorna fylls av sand, men det glöms snart bort. Uppmärksamheten fångas i stället av glittret som uppstår då solens strålar möter vattenytan.Bländande vackert.- Här brukar vi hämta vatten, säger pojkarna då vi kommer fram till en brunn.Just vatten känns väldigt lockande i den stekande hettan. Edvin pumpar fram en vattenstråle, så att vi kan fylla våra flaskor.Sandkornen blir allt grövre och övergår i grus, som strax ersätts av ett fält med större stenar.- Det finns nästan all slags terräng här! Skog, gräs, grus, och så lite myr, säger Edvin.Det är tydligt att pojkarna trivs på ön. På frågan om vad som är det bästa med Kluntarna svara de båda "hela ön".- Men gruset är inte bra, man får det i skorna, säger femårige Johan Olsson.Utsikt över havet
Så kommer vi äntligen fram till vårt mål. Vi kikar på kartan, här ska Kluntgubben finnas. Men var är han?- Där, ropar Johan och pekar på den stora granitklippan framför oss.Vi flyttar oss lite till vänster och får syn på det som ska föreställa gubbens näsa och mun.- Han är kul att klättra i, annars är han rätt så tråkig, säger Edvin.Så visst måste väl våra två guider få klättra upp på Kluntgubbens huvud.- Man kan se havet härifrån! Annars ser man mest bara träd, ropar Edvin där uppifrån.Efter både långpromenad och klättertur torde bröderna Olsson vara utmattade, tänker vi. Men ack så fel, benen är fortfarande fulla av spring. Ännu en sevärdhet borde vi hinna med, tycker de.Sagt och gjort. Labyrinterna blir vårt sista mål, och kanske ett av de mäktigaste. Med sina 700 år på nacken infinner sig en speciell känsla då man traskar runt i dem, varv efter varv.En tredjedel av de 300 labyrinter som finns i Sverige ligger i Norrbotten, och Norrbottens kustland är labyrinttätast i världen.Förr i tiden gick man i labyrinterna för att påverka fiskelyckan och vindarna. Ofta var det just barnen som fick sköta labyrintpromenaderna.- Det är omöjligt att gå vilse här. Om man gör det så är det bara att vända om och gå tillbaka, säger Johan innan han trött sätter sig ner på en av stenarna och dricker av vårt medhavda brunnsvatten.Både energin och tiden börjar rinna ut, inte bara för pojkarna. En halvdag på Kluntarnas naturstig tar på krafterna men fyller en med kilovis av upplevelser och intryck.Och ändå hann vi bara med halva ön, åtminstone för denna gång.
Så jobbar vi med nyheter