Klockan är strax efter 22 och tågets restaurangvagn har just stängt. Nawres Ashawe hinner i kapp oss i en av liggvagnarna, han har något i mobiltelefonen som han vill visa. Frånsett några enstaka ord så kan han inte tala engelska.
Ingenting kvar. För Nawres Ashawe finns ingenting kvar i Bagdad i Irak. Han har förlorat allt, menar han. Tillsammans med sin fru och derar treåriga dotter ska han nu söka asyl i Finland. Foto: Petra Isaksson
Kuriren fotograf Petra Isaksson har just tagit bilder på hans lilla flicka Melak som ligger och sover bredvid sin mamma i ett av sätena i sittvagnen. Hennes mörka, burriga hår drar blickarna till sig, hon är söt som socker och endast tre år gammal.
Gillar bus. Lilla Melak är på gott humör utanför Centralstationen i Stockholm då hon busar med sin släktning. Foto: Petra Isaksson
Lång resa. Senare på kvällen ligger lilla Melak och sover på ett säte intill sin mamma på nattåget mot Luleå. Familjen har varit på flykt i 30 dagar.
Nawres Ahsawe är 31 och tillsammans med sin fru och lilla Melak samt en manlig släkting så är han på flykt från Irak. Med hjälp av bilderna i mobiltelefonen berättar han om deras färd, han pekar på lagade hål i gummibåten som de åkt i över Medelhavet från Turkiet till Grekland. Sträckan är den ökända som tusentals flyktingar åker för att ta sig till Europa, men alla kommer inte fram.
Klipp: Höga vågor gör så att vatten kommer in i gummibåtarna.
Klipp: Lappade små gummibåtar tar tusentals flyktingar över Medelhavet. Alla kommer inte fram.
Enligt uppgifter från andra flyktingar på tåget färdas upp emot 30–40 människor i dessa små gummibåtar. Människosmugglaren följer inte med på färden utan den som utses till att köra gummibåten får korta instruktioner i hur båten ska manövreras. I båtarna finns plaståror och burkar av olika storlekar som används för att ösa ut havsvattnet från de höga vågorna. Färden är beräknad till cirka en timme men många av flyktingarna vittnar om skräckfärder på flera timmar.
Asyl i Finland. Asal, 2 år, kommer från Bagdad i centrala Irak. Tillsammans med sin familj ska hon resa till Finland för att söka asyl. Men familjen är inte ensam, ombord på nattåget mellan Stockholm och Luleå finns ett flertal flyktingar med samma mål. Foto. Petra Isaksson
Kostnaden för att ta sig över Medelhavet variera ganska stort. En del familjer har betalat 1 100 amerikanska dollar per person, medan någon säger sig ha betalat bra mycket mer.
Nawres Ahsawe visar även bilder på andra gummibåtar ute på öppna havet, de syns som små svarta prickar. Han visar också en mobilfilm på en större båt som kör rakt mot en av gummibåtarna, om det är för att stoppa eller undsätta människorna ombord är oklart.
Klipp: Små svarta prickar ute på havet skvallrar om att fler flyktingar är på väg.
Han bläddrar vidare bland minnena i mobiltelefonen. Hastigt visar han en bild av sig själv tillsammans med lilla Melak, de skrattar mot kameran och har huvudena tätt ihop. Men han vill inte dela med sig av den bilden utan skakar bara på huvudet och håller den intill sitt hjärta.
En annan visar ett vardagsrum med gröna soffor och kuddar i samma färg, Nawres Ahsawe upprepar ordet "hemma" flera gånger och bläddrar vidare. Med hjälp av händerna och den lilla engelska han kan berättar han också om graviditeten som avslutades i förtid.
Slutligen stannar han vid en bild som han vill visa upp. En man, kanske han själv, sitter vid en gravsten på en kyrkogård. Han förklarar att det är hans pappa och syster som dött av bomberna som föll. Tårarna rinner ner för hans kinder samtidigt som han mumlar att ingenting finns kvar.
Känner oro. Ghasan Al.jibori är orolig inför framtiden. "Varje stund står jag inför en ny känsla. Tänk om jag inte får uppehållstillstånd, jobb eller om jag tvingas åka tillbaka till Irak", säger han. Foto: Petra Isaksson
Lite tidigare under kvällen sitter 30-åriga Ghasan Al.jibori i restaurangvagnen. Han är släkt med Nawres Ahsawe och reser tillsammans med hans familj. Medan han äter en av de färdiga matlådorna som säljs på tåget berättar han att de kommer från Bagdad i centrala Irak, han är sunnimuslim.
– Man möts inte med respekt när man är sunni. Det är alltid problem och livet är svårt, förklarar han på dålig engelska.
Han berättar också att han inte är särskilt förtjust i Tyskland. Flyktingarna som kommer dit registreras via sitt fingeravtryck, han ville inte och fick då ett knytnävsslag över näsan och föll till marken. Personal på plats höll fast honom och tog hans fingeravtryck mot hans vilja.
– Jag ville inte lämna mitt fingeravtryck då jag är rädd för att få problem i framtiden, alla är rädda för att lämna fingeravtryck. Vi kom inte till Tyskland på ett lagligt vis.
En ung kvinna vid ett bord intill uppmärksammar att Ghasan Al.jibori talar arabiska, hon erbjuder sig att tolka då hon kan språket. Vi får veta att han och hans släktingar vill söka asyl i Finland då de hört att det går fort att få ansökan prövad där.
– Jag är inte säker på att det stämmer men alla säger att det är så.
Via tolken berättar han att resan över havet i gummibåten tog dem 3,5 timmar då de var rädda för att bli upptäckta. Det är en färd han aldrig glömmer, lilla Melak grät och de hade täckt över hennes ansikte så att hon inget skulle se, men skriken i natten kunde de inte skydda henne ifrån. Skriken kom från en annan gummibåt 300 meter bort, men de kunde inte hjälpa dem för då skulle de alla ha drunknat.
Hjälper till. Zahra Jabbar talar arabiska ställer upp som tolk då Ghasan Al.jibori berättar om flykten från Irak.
– Båten tog in vatten då vågorna var så höga så jag kastade mitt bagage över bord för att vi inte skulle slå runt.
På frågan varför de åkte med gummibåten trots att de visste att det var en farlig resa svarar han bara att de inte hade något val.
– Vi hade en röd lampa som vi skulle lysa med när vi närmade oss land så skulle någon komma och dra in oss. Men ingen kom. Jag skulle aldrig tveka att göra om den här resan, bara jag slapp havet.
I Irak jobbade han som byggjobbare, men det var sällan som lönen betalades ut. Med hjälp av sparade pengar och med pengar som hans mamma fått genom att sälja guldsmycken kunde han ta sig till Europa.
– Om jag hade fått välja hade jag aldrig lämnat Bagdad. Man vänder och vrider på hela livet, men det går inte att leva ett liv där man hela tiden är rädd. Vart jag än går frågar de efter mitt namn, ibland anklagas jag för att ljuga och måste muta dem för att gå fri. Polisen tar oskyldiga och gör dem skyldiga eller vice versa. Sedan Saddam Husseins fall har man ingen tillit.
Hade pengar. I en av sovkupéerna sitter Malik Habib Ahmed, 59. Med hjälp av en landman som kan engelska berättar han om hur i Irak torterades för att någon ville ha hans pengar.
I en av sovkupéerna sitter vännerna Malik Habib Ahmed, 59, samt Omar Mohammed, 30. Även de är på flykt från Bagdad i Irak. Ziad Ali Hamid har lämnar sin fru och deras tre barn hos en vän till familjen då deras hus är sönderbombat.
– Jag har inte råd att köpa en resa till hela familjen. Jag vill söka asyl i Finland och hoppas på att de ska få komma dit senare. Jag har sålt bilen för att få ihop pengar, berättar han på dålig engelska.
En annan man kommer förbi kupén, hans engelska är bättre och han erbjuder sig att tolka. Via honom berättar den äldre mannen, Malik Habib Ahmed, att han flyr Bagdad då han blivit utsatt för tortyr. Han är, eller rättare sagt var rik och blev kidnappad då personerna ville åt hans pengar.
– De satte handfängsel på honom och trädde en påse över hans huvud. Han låg över ett bord och svimmade av. Han gav dem sina pengar, han vet inte vem som kidnappade honom, berättar mannen som erbjudit sig att tolka.
Torterad. Malik Habib Ahmed visar hur han fick svårt att andas då de satte påsen över hans huvud.
Även tolken är från Irak. Före han lämnade landet bodde han i ett flyktingläger i sex till sju månader tillsammans med sin mamma, sin syster och sina fyra bröder. Familjen sålde sina gulsmycken och valde att skicka honom då han är äldsta barnet och anses vara den starkaste. Han röst låter arg då han berättar och han vill inte säga sitt namn eller vara med på bild då han är rädd för att familjen ska skadas.
– Annars är jag inte rädd för någonting. Jag har sett och hört allt, varit med om att mina vänner dödas och sett hus falla. Krig är vardagsmat för mig.
För resan med gummibåt över Medelhavet betalade han 1 400 amerikanska dollar, någon flytväst hade han inte råd med. Han visar en bild i mobiltelefonen på en fiskebåt som ska ha plockat upp dem efter två timmar ute på havet. På frågan om han inte visste att det var en farlig båtfärd svarar han bara bittert att det är än farligare i hans land.
Han berättar vidare om olika motsättningar i Irak, det är svårt att hänga med och förstå vem som egentligen är fienden. Mannens röst blir än argare.
– Jag har inga fienden, hat gör dig svag.
Även han vill till Finland liksom de övriga i kupén. Precis som flera andra på tåget uppger de snabb asylprocess som orsak.
– Jag förväntar mig ingenting av Finland, jag har hört att de är bra där. Jag vill bara leva och ha mat för dagen. I Sverige vill jag inte stanna, det är fattigt. Jag vet mer än du tror och jag är inte rädd att förlora något.
Hjälp på plats. Utanför Centralstation finns organisationen Refugees Welcome Stockholm på plats. De hjälper flyktingar med mat och förnödenheter samt övernattning om de inte ska resa vidare förrän nästa dag.
Han mjuknar för en stund då han berättar om medmänskligheten han mötts av på vägen, alla frivilligarbetare som erbjudit honom mat och dryck. (flyktingtåg2)
– Där jag kommer ifrån finns det ingen medmänsklighet.
Stopp i natten. Frivilligarbetare bjuder på soppa och dryck på perrongen i Umeå. Här Ôzgûl Nikmanesh. Foto: Petra Isaksson
Klockan är tre på natten och tåget har gjort ett stopp i Umeå. Ute är det minusgrader och på perrongen huttrar frivilligarbetare från Röda Korset, de delar ut soppa, kläder och varm dryck till flyktingarna på tåget. På plats finns även fyra personer som bär reflexvästar märkta med läkare.
Röda Korset. Alice Nikmanehs är en av frivilligarbetarna på tågstationen i Umeå. "Jag är själv dotter till en flykting", berättar hon.
En av frivilligarbetarna, Alice Nikmanesh, berättar att antalet personer som kommer med tåget varje natt varierar ganska stort.
– För en månad sedan var det närmare 200 personer, sen minskade det något och nu är antalet åter uppe i närmare 150 personer per natt.
Tappat bort. Naqib Nazari är stressad. Han vet inte vilket land han vill söka asyl i, sina kusiner har han tappat bort under flykten.
På perrongen står också unge Naqib Nazari som är född i Afghanistan. Via en tolk får vi veta att han är orolig då han inte vet vilket land han ska söka asyl i.
– Han är jättestressad, alla säger att olika länder är bra. Helst skulle han vilja resa tillbaka Tyskland, men han kan inte ta sig dit. Han tycker att det verkar finnas fler möjligheter för honom där och han blev väl mottagen.
Enligt tolken har han haft en svår resa från Iran. Han reste tillsammans med fyra kusiner men en försvann i skogarna i Bulgarien, en försvann i Tyskland och en blev omhändertagen i Malmö då han är under 18 år och då räknas som ensamkommande flyktingbarn.
– Han har redan varit här i Umeå en gång men vände tillbaka till Malmö för att hitta kusinen. Men han hittade honom inte och är tillbaka här igen, han fick biljetten av en familj som ångrat sig. Han undrar om ni vet om han måste stanna i Finland eller om han kan ta sig därifrån ifall han vill, säger tolken.
Naqib Nazari kom till Iran för åtta till nio år sedan. Han beskriver landet som fint och underbart med ett vänligt folk, regeringen däremot menar han, är raka motsatsen.
– Då han är afghan kan han få vänta hur många år som helst utan att få uppehållstillstånd, berättar tolken.
Klockan är kring 09 på tisdagsmorgonen, tåget står på perrongen i Boden då flera av vagnarna ska kopplas av. I en av sittvagnarna sitter en ung man och kvinna, gissningsvis från Somalien, i deras samtal nämns Haparanda upprepade gånger. I samma vagn sitter en svensk, ung man och pratar i mobiltelefonen.
– Vi står still för att Alibaba och hans 40 rövare måste ut och röka. Hela natten har jag fått lyssna till folkmusik från hela världen, säger mannen föraktfullt till den han talar med.
Efter en stund säger han att nu ska han säga resenärerna på tåget ett sanningens ord, han reser sig upp och tittar på den somaliske mannen och deklarerar med hög röst:
– Cape East är fullt, det finns inga rum där. Cape East är borta. Se dig själv som upplyst!
Sedan kliver han av tåget.