På farligt internationellt uppdrag

Vi träffar Tomas Öhman i Luleå. Han är en av 25 F 21:are som tagits ut till uppdraget. Totalt är styrkan med svenskar 330 personer stor.
Tomas Öhman är just hemma på en av totalt tre permissioner under de sju och en halv månader som uppdraget gäller. Under tolv dagar får han nu ladda batterierna igen med sambo Ingrid och mor och far i Älvsbyn samt kompisar.
- Jag trivs jättebra med uppdraget och med de andra likasinnade i gruppen, förklarar Tomas som är glad att hans spetskompetens inom IT gjorde att han togs ut till uppdraget som startade nu i april.

4.000 personer sökte
Totalt sökte runt 4.000 personer. Sambon Ingrid som är lärare hade också sökt men kom inte med.
- Vi hade sagt att vi skulle åka bara om vi båda kom med. Men sedan såg hon att jag redan var så långt i planeringen att hon tyckte jag kunde få fara själv, säger Tomas, som värderar möjligheten högt att få tjänstgöra utomlands.
Tillfredställande, berikande och utvecklande och en fjäder i karriärens hatt tillika.
Det är inte första gången han är ute på ett militärt uppdrag, även om han nu formellt inte är militär utan från den civila sidan av det militära livet där det för hans del gäller att sköta satellittelefoni samt datastöd.
- Jag har tidigare varit till Kongo, det var under 2003-2004. Men det var lugnare där. Nu gäller full krigsmundering när man åker utanför campen där vi finns. Skyddsväst, pistol och AK 4 och hela kitet, säger Tomas som dock inte känner sig ängslig.
- Visst är det så att det kan hända saker men jag är inte räddhågad av mig, sedan hör jag inte till dem som är så mycket ute och patrullerar och är betydligt mer utsatta. För ett tag sedan smällde en sprängladdning under en av bilarna som var ute men det gick bra, berättar Tomas Öhman.

Kontakt med befolkningen
Att vara beredd på att saker kan hända hör till vardagen i campen.
- En natt blev vi väckta med ropet att vi skulle ta skydd. Det handlade om att en okänd bil hade ställt sig utanför lägrets infart och vakten tog det säkra före det osäkra att slå larm.
Att inget är likt den svenska ankdammen därborta i Afghanistan stryker han under på.
- Man förstår hur bra vi har det här hemma. Där är människosynen inte så rolig och demokratiseringsprocessen måste man ju visserligen tro på ska komma, men det går väldigt långsamt, säger Tomas som också berättar att styrkan har en mycket bra kontakt med lokalbefolkningen och myndigheterna i provinsen.
- Vi känner att vi kan tillföra något, stöd och även utbildning och det känns bra. Sedan finns det ju element där som inte alls vill att det ska bli bättre i landet, det handlar om kriminella som har intressen av att tjäna pengar på narkotika och annat, säger han.

Enkelt liv på campen
På den stora campen som har en omkrets på cirka kilometern lever Tomas och de andra ett enkelt liv i 18 kvadrat stora rum som tre personer delar. Man har sin säng och gemensam dusch. Det finns luftkonditionering för det kan bli upp till 40 grader varmt där i öknen, berättar Tomas.
Landskapet är torrt och grönskan sönderbränd så här dags på året. Tomas som hemma på sin permission därför passar på att rekreera sig ute till havs med sin nya daycruiser.
Lägret i Afghanistan har i övrigt det man kan begära - gym, sjukvård, kapell, bio med mera. Och man aktiverar sig, exempelvis hade man i dagarna ett halvmaratonlopp som av säkerhetsskäl fick ske inom campen.
- En halvmara är 21 kilometer så det blev 21 varv runt lägret, ler Tomas som för övrigt vann loppet.
I november har hans tjänstgöring gått till ända. Då får sambon Ingrid hem sin man som hon förstås har sina tankar hos i en kanske inte helt ideal situation.
Tomas Öhman kan tänka sig att ta nya uppdrag.
- Ja, jag brukar tänka att jag skulle börjat mycket tidigare med det här, säger han, en representant för den nya tidens insatsförsvar.