Att boka en längre sittning med landstingsdirektören är inte enkelt. En fulltecknad kalender ligger i själva uppdragets natur. Men på andra försöket går det vägen.
Vi träffas på Solsidan, restaurangen i landstingshuset, i stiltjen mellan morgonfika och lunchrusning.
Vad var det första du tänkte när du fick frågan om att bli landstingsdirektör?
– Det kändes lite som att stå vid stupet och fundera över om vingarna bär, om man ska våga hoppa eller inte. Det är ett jättestort och fint uppdrag. Eftersom jag har jobbat länge i landstinget hade jag en rätt realistisk bild av vad det innebär: hårt jobb med massor av olika frågor. Jag är absolut inte ute efter detta för att det är status eller en fin titel. Jag kan göra vissa saker, andra saker ligger utanför min kontroll. Det är små beslut av alla som jobbar i landstinget som avgör hur det går och hur vi framstår.
Blev du förvånad över frågan?
– Nej. Det låg i farans riktning, även om man kanske inte ska uttrycka det så. Man har alltid en bild av att det finns någon som är klokare och mer lämpad. Men jag har långsamt insett att även när man har den här typen av jobb så har man inte alla svaren. Man är alltid beroende av input från medarbetare. Det finns inget facit, vi hjälps hela tiden åt.
Jobbet skulle nog skrämma bort många, men inte dig. Varför?
– När jag träffade rekryteringsgruppen sade jag: "Det är livsfarligt att dingla en utmaning framför näsan på mig". Jag kan bara inte låta bli, det är någon slags dumdristigt drag. Det går inte att tänka på allt som skulle kunna ske. Jag tycker att jag har kommit långt genom att jobba hårt, vara seriös och uppriktigt intresserad av verksamheten.
Du leder en organisation som är livsavgörande för befolkningen men har stora ekonomiska problem.
– Ja, vi har jättestora utmaningar, det har vi alltid haft. Det är en föränderlig värld, och nu pratar jag framför allt om hälso- och sjukvården. I grunden är det ett så viktigt uppdrag, det tror jag alla känner som jobbar i landstinget. Att få jobba med något som är så otroligt viktigt i människors liv, befinna sig mitt i liv och död. Det är inte många branscher som kan erbjuda det. Och nästan alla har stora utmaningar i dag, oavsett bransch. Det handlar också om hur man väljer att se det, om man bara ser det som inte fungerar eller väljer att se allt som fungerar. Det är otroligt mycket som fungerar fantastiskt bra i landstingets verksamheter. Det är vi lite dåliga på att lyfta fram.
Vilken är din första egna erfarenhet av sjukvården?
– Jag var ett öronbarn. På den tiden satte man in rör i öronen. Det var en skräckupplevelse. Man förde in oss som inte hade opererats i samma rum som dem som låg för att vakna upp efter operation. De låg och grät på sängarna, som en effekt av narkosen. Det var väldigt hög ljudnivå därinne. Man fick ju för sig att det här var världens hemskaste grej. Inte speciellt psykologiskt, vi borde ha fått gå in en annan väg. Men det positiva var att innan vi åkte därifrån sade doktorn att "nu får du äta jättemycket glass".
Om du skulle ha ett annat yrke, vilket skulle det vara?
– Polis. Där finns också det där rättspatoset. Jag är i grunden rätt idealistisk av mig. Jag behöver en högre sak att jobba för, om jag ska trivas. Polis eller jurist, åklagare eller något liknande.
Inte läkare?
– Nej, av flera olika skäl. Ett är att jag skulle tycka otroligt synd om många patienter och det är inget bra sätt att tänka som läkare eller sjuksköterska. Det leder inte framåt. Riktigt skickliga sjukvårdsmänniskor har ett bra, professionellt förhållningssätt. Jag tror inte att jag är rätt person för det.
Hur var din barndom?
– Bullerbyidyllisk, så att det är nästan ... Ja det är såklart fantastiskt att ha haft en sådan barndom, men man har svårare att sätta sig in i hur det är för dem som inte alls har den grundtryggheten. Jag växte upp i Långnäs, Alvik, på en gård med mamma, pappa och lillebror. Farmor, mormor och morfar fanns i närheten. Vi hade hästar, hundar, katter och fler djur. Jag gick i en liten byskola med 14 elever i klassen. Det var en annan värld. En barndom man verkligen önskar att fler fick.
Inga låsta dörrar.
– Nej man låste inte, helt plötsligt ryckte någon upp dörren och, jaha ja, då fick de kaffe. Jag cyklade upp till skolbussen, en liten sträcka, och bara lämnade cykeln i busken. Vi låste aldrig någonsin.
Höll du på med någon idrott?
– Ja, du vet i Alvik spelar alla fotboll. Det var liksom det som fanns. Jag slutade någon gång innan jag började gymnasiet. Men jag har fortfarande sviter i fotlederna av fotbollskarriären, man stukade sig hela tiden.
Är du fotbollsintresserad i dag?
– Nej, jag kan spelet men är inte särskilt intresserad. Däremot ishockey som sonen spelar, det tycker jag är kul.
Vad skulle du som 15-åring ha sagt om din framtid?
– Jag har aldrig planerat min karriär eller vad jag ska göra, utan gått på det som känts bra. Jag visste att jag ville åka till USA och plugga ett tag och det gjorde jag också. Efter gymnasiet, där jag hade läst ekonomi, jobbade jag tre år på en ekonomiavdelning. Sedan var jag helt säker på att jag absolut inte skulle jobba med ekonomi.
Och nu sitter du med landstingets underskott.
– Ja, men det finns dem här som är jätteduktiga på de siffrorna. För mig var det mer att jag inte skulle bli revisor eller ekonom.
Vad trodde föräldrarna om din framtid?
– De såg att jag hade läshuvud, som man sade då. De trodde nog att jag skulle läsa vidare. Sedan var de som föräldrar var på den tiden, inte alls pushiga mot sina barn. Det var väl knappt att de visste vilken klass man gick ibland. Samma som med idrotten, aldrig stod de vid sidan av på träningar eller hejade på matcher. Det var något man gjorde själv, för sin egen skull, med egna drivkrafter. Det där är något jag kan tycka är lite sunt, som vi tappat bort lite i dag. Barnen får inte möjlighet att utveckla sina egna drivkrafter.
Det låter som att du var en städad tonåring.
– Ja, absolut.
När var du full första gången?
– Haha, det minns jag inte ens. Det var säkert i gymnasiet, inte långt före 18-årsdagen. Jag kommer ihåg när jag var på skoldanser under högstadiet och det var mycket fylla. Det var alls inte lika medvetet kring droger som det är i dag. Jag tyckte att det var lite obehagligt. Hemma var det heller inte som nu, att det ofta dricks vin till maten, så jag tyckte inte att det var lockande. I dag tycker jag det är gott med ett glas vin, men jag är ingen vinkännare. Det är mer på nivån: ja, det här var gott eller inte gott.
Vad lyssnar du på för musik?
– Jag är die hard Springsteen-fan. Jag har varit på jag vet inte hur många konserter. Jag är inte på något vis en fanatisk person, det finns ingen sådan gen i min kropp, men när det gäller honom så kryper det fram.
Varför är han så förtrollande?
– Ja säg det. Det är någonting i musiken som, det är min ... han sjunger liksom för mig. Konserterna är som väckelsemöten. Han känns äkta och det är otroligt viktigt för mig. Det ska kännas på riktigt. Inte att man bara gör det för att riva av ännu en turné och tjäna mer pengar.
Vilken är din vanligaste dagdröm?
– Att jag reser till något varmt land, kanske ligger under någon palm.
Vad gör du när du är ensam hemma?
– Jag är en motvillig motionär, brukar jag säga. Kroppen måste hållas igång, så jag går nog ut på en långpromenad. Sedan kokar jag kaffe, sätter mig med en bok. Jag är lite kattliknande, sträcker ut mig och gör så lite som möjligt när jag får chansen.
Har du någon hemlig last?
– Inte hemlig men jag älskar saltgodis. Det finns en speciell sort, belgisk choklad på utsidan och en stor mjuk saltlakrits inuti.
Snart är det jul, hur firar du?
– Jag älskar den här årstiden. Det har jag nog fått från mamma, hon är en riktig julnörd. Jag börjar redan första december med julmusik så mycket det bara går, till familjens förtvivlan. På julafton brukar vi vara hos min mamma, med familjen och väldigt mycket god mat.
Vad önskar du dig i julklapp?
– Årets julklapp blir självklart den nya Springsteen-boxen The ties that bind: the river collection.
Vad tänker du om världsläget och alla människor på flykt?
– Det tar jag upp i alla möjliga sammanhang internt i landstinget. Situationen kommer att påverka landet och vår organisation under många år framåt. Vi måste inrikta verksamheterna på att klara det akuta och utmaningen, som är det långsiktiga. Det handlar om hälsan på sikt för människorna som kommer hit. Det känns oerhört viktigt att verka i en organisation i motsatt riktning mot det här, att folk mördas och drivs på flykt. Vi jobbar för livet och det är jättestarkt.
Är du samhällsengagerad?
– Det är en förutsättning för det här jobbet. Jag arbetade faktiskt på det som då hette Invandrarverket under den stora Bosnieninströmningen för 20 år sedan. Det har jag haft med mig sedan dess. Där finns en hel del paralleller. Den gruppen har klarat sig bra i samhället även om många kom från hemska omständigheter. Man ska passa sig för att göra flyktingarna till offer. Det är kompetenta, starka människor som har tagit sig hela den här vägen. Den stora utmaningen på sikt är att få så många som möjligt att vilja stanna i Norrbotten.
Är du feminist?
– Absolut. Det är en fråga om demokrati. Män och kvinnor är precis lika mycket värda och så ser det inte ut i dag. För mig känns det fullständigt naturligt att se det på det viset. Samtidigt, jag tycker att jag är feminist medan min dotter tycker att jag är en mespropp. Jag är inte i samma division som hon. Men min grundinställning är att jag, såklart, ser skillnaden i hur vi betraktas utifrån om vi är män eller kvinnor.
Hur står det till med jämställdheten i länets sjukvård?
– Jag tycker inte att vi ska vara för stränga mot oss själva. Vi har en bra syn på kvinnor och män i sjukvården. Men det är ibland en fara att tro att man är jättebra. Sedan visar det sig att det finns brister, vilket det gör. Men vi är mer medvetna än tidigare om kvinnor och mäns olika omständigheter och hur det yttrar sig rent medicinskt.
Vilka brister är det du ser?
– Vi måste bli betydligt bättre på att fånga upp dem som definitivt är utsatta för icke jämställda förhållanden, som misshandlade kvinnor. Menar vi allvar med att hälsan är slutmålet, och det gör vi ju, så måste vi göra mer än bara bedriva renodlad sjukvård. Då måste man ligga steget före. Lever du under ständiga hot och misshandel är det självklart att din hälsa påverkas väldigt påtagligt.
Vilken är din främsta förebild?
– Min farmor Tyra. Hon var en jättespännande människa med en fantastisk historia. Hon hade tio barn och var otroligt positiv och framtidsinriktad. Hade hon levt i dag hade hon varit på Facebook och haft bloggar och allt möjligt. Inte förrän hon gick bort fick vi reda på att hon hade ett oerhört mörkt förflutet, att hon hade vuxit upp utan föräldrar och blivit utnyttjad. Då fick man en tankeställare: hur kunde hon bli en sådan fantastisk förebild och positiv människa med det i bagaget?
Vad gör dig riktigt arg?
– Människor som agerar själviskt och svekfullt, som säger en sak men gör något annat.
När skrattade du senast så att du höll på att trilla av stolen?
– Det var nog vid senaste mötet med smittskyddsläkaren Anders Nystedt, han är jätterolig. Vi tjorvade på om allt möjligt. Man kan vara seriös utan att ha stenmasken på sig hela tiden. Det är jätteviktigt att man får se det absurda i en del situationer.
Vad har du för humor?
– Jag trivs med personer som har självdistans. Så är det med många medarbetare i min stab, vi har jättekul. Jag gillar humoristiska böcker och skrattade så jag grät åt En man som heter Ove. Enormt rolig bok men med en allvarlig och tänkvärd underton. Den är ju bioaktuell nu i jul så den kommer jag att försöka se, även om den säkert inte når samma höjder som boken.
Om du fick chansen att bege dig ut i rymden, skulle du tacka ja?
– Nej fy aldrig! Inte ut i rymden och inte under vattnet heller. Jag håller mig här på marken där man kan andas vanlig luft.
Det bästa råd du fått?
– Jag såg någon som svarat på den frågan som sade: "Jo, att inte lyssna på råd". Det var rätt bra svarat. Jag kan inte agera utifrån hur någon annan skulle göra. Däremot tycker jag att det är viktigt med en allsidig belysning på problemen, sedan utmejslar jag min egen väg. Jag har såklart fått jättemånga bra tips och råd genom åren, annars skulle jag inte ha varit där jag är, men det måste alltid landa i mig själv.
Vad skulle du helst vilja hinna göra under resten av livet?
– Hinna umgås mer med mina släktingar i USA och med familj och vänner här hemma också för den delen. Sedan när jag en dröm om ett litet hus i Italien med en trädgård där det växer några fruktträd och solvarma tomater.