Terapi. Av - eller åtminstone med - Niklas Strömstedt. Det känns på förhand fel i varenda kroppsdel. Jag var alltså skeptisk. Jag menar, en vit medelålders man som skriver gitarrbaserade, lite töntiga låtar (ja, det var han själv som sa det!). Som dessutom lider av en slags kronisk förälskelse. En obotlig romantiker. Vad ska detta mynna ut i?
Vid sin sida har Strömstedt psykologen Per Naroskin och det här ska vara en slags terapeutisk musikföreställning. Och det är alldeles fantastiskt! Inte bara för att jag är positivt överraskad utan för att det i myllret av all skit som produceras, från början till slut är genuint bra.
Visst kan man se det som ett sätt att återigen få åka ut och spela sina gamla hits, men i så fall gör Niklas Strömstedt det på snyggast möjliga vis. Det är för all del de gamla hitsen som radas upp, men de får också ett helt nytt liv i det fylliga mellansnack som består av en mer eller mindre äkta terapisession mellan Strömstedt och Naroskin. Den sistnämnde är för övrigt alldeles lysande med sin torra humor och sitt tydliga och enkla sätt att förklara livets allra svåraste ämnen, med fokus på kärlek.
"Det går att höra i Niklas texter att han är en slags expert på olycklig kärlek", säger Naroskin och det snygga bollandet mellan honom och Strömstedt är inte bara underhållande utan också väldigt tänkvärt.
Jag hade aldrig trott att Niklas Strömstedt skulle beröra mig. Men med hjälp av Per Naroskin gör han precis det. Han placerar sina egna låtar i ett sammanhang och när han spelar Om, då måste jag till och med gråta.