Fikabordet på jobbet är fullt av män i blå arbetskläder. Kent Östling är en av dem, och det är han väldigt glad över.
– I augusti hade jag aldrig kunnat sitta där jag gör i dag.
Han blev lite av ett ansikte utåt för covid-19, 47-åringen från Luleå som låg nedsövd längst tid av alla drabbade i hela Sverige. Han, en vältränad man i medelåldern tillhörde ju verkligen inte riskgruppen, men kroppen bröts ned totalt väldigt snabbt.
– Läkare har berättat för mig att jag bara hade 12 timmar kvar att leva om inte rätt hjälp flögs in.
Vi tar det från början.
Påskpackningen stod redo och skotern var klar. Snart skulle ledigheten börja! Men Kent Östling blev sjuk i en slags feber han inte kände igen.
– Det där man hade hört om att lungorna drabbas vid covid och man får andningsproblem märkte jag ingenting av. Däremot var febern skyhög i åtta dagar. Jag var riktigt dålig men fick först efter tredje samtalet till vården komma in. Då var febern på 41 grader och de konstaterade direkt att det var covid jag hade.
Han transporterades från Sunderbyn till Piteå sjukhus.
– Jag hamnade i respirator men läkarna såg att kroppen var helt slut, att jag behövde mer hjälp med att syresätta mig.
Hans liv hängde på en mycket skör tråd. Akut förstärkning behövdes. Lördag den 4 april flögs därför ett ecmo-team upp och kopplade in en slags konstgjord lunga, en åtgärd som räddade livet på Kent. Därefter kunde han flygas ned till Karolinska sjukhuset.
– Hade inte läkarna varit så snabba med att besluta sätta in den där ecmo-apparaten hade jag inte levt i dag. Så är det. Och det har jag ännu inte riktigt fattat. Så sent som i går kväll slog det mig hur nära det var att jag faktiskt dog. Det är obehagligt tänka på.
Det är när han sitter ensam uppe ensam, som den där kvällen när övriga familjen somnat, som tankarna blir som svårast. Han har en hel del att bearbeta och en mycket svår framtid att tänka kring. För, om än läkarna räddade livet på Kent så är hans men mycket svåra och vissa av dem kan bli livslånga.
Det blev 35 dygn i ecmo-apparaten för Kents del, en dryg månad som är totalt svart i hans huvud. Han förlorade 28 kilo, var nedsövd och oerhört svag.
– Chocken var total när jag, efter att inte ha sett mig själv i en spegel på 75 dagar, hamnade framför en till slut. Jag kände knappt igen mig.
Läkarna kunde konstatera att hans högra lunga var i mycket dåligt skick och att det var ärrvävnad i den andra samt i hjärtat. Dessutom var diafragman, andningsmuskeln som höjer och sänker sig i mellangärdet när man andas, var halvsidigt förlamad. Det är den än.
– Jag syresätter mig dåligt. Har inte behövt syrgas på över en månad i och för sig men kan ju inte ta i som förr. Det gäller att träna upp kroppen långsamt, väldigt långsamt. Promenera, köra crosstrainer. För en sån som mig som tränat hårt, varit brandman i 17 år, legat på maxnivå inför VM för brandmän 2011 har det aldrig varit svårt ta fram pannbenet och köra järnet. Men jag kan säga att det är ingenting jämfört med det här. Det krävs ett oerhört pannben för att klara träna långsamt och försiktigt. Man blir galen.
Tålamod är inget han någonsin haft större mängd av inombords berättar han, och nu är det hela tiden det han måste öva på.
– Jag har ett oerhört bra läkarteam runt mig med tre läkare och en fysioterapeut. De påminner mig om och om igen om att ge det tid, att jobba långsamt.
Har du fått någon form av terapi?
– Jag har gått till ett par kuratorer men alltså, de är för mjuka och tycker mest synd om mig. Det fungerar inte. Jag har bästa hjälpen av min närmaste läkare Elin som kan säga sånt som "Skärp dig! Kom igen nu Kent!". Men visst, det är oerhört tufft mentalt att bli så svag och annorlunda jämfört med vad man var.
Tillbaka till fikarummet på jobbet. Den första oktober var han tillbaka i arbetskläder igen, men lite mer som en praktikant.
– Att komma hit, snacka med grabbarna, dricka kaffe och få vara med i meningsfulla sammanhang är jätteviktigt. Vi är som en enda stor terapigrupp för varandra. Så, grabbarna är jätteviktiga för mig.
Han vet inte vet i dag om han någonsin kommer kunna jobba 100 procent igen som brandman, men sedan den första oktober klarar han åtminstone av 50 procent.
– Det är tydligen jätteovanligt att man efter 35 dygn i en sån där ecmo-maskin och dessutom lång tid i respirator orkar ta sig fram mer än hemma det första året efter behandlingen. Så, läkarna är imponerade. Men det är väl det där pannbenet.
Kollegorna beskriver Kent som en mycket social kamrat, "det är då aldrig tyst om Kent är i rummet" och de är väldigt glada se honom i arbetskläder igen.
– Vi knogade ju få meddelanden från honom på sjukhusen han låg på. Han är en enormt levande person.
Att han efter den tuffa behandlingen varit med i riksteve, radio och lokala mediekanaler är enligt honom bara på grund av en sak:
– Jag vill skrämma livet ur folk. Det är något fruktansvärt hur lättvindigt vissa tagit på det här. Det är som om de fortfarande än i dag inte tror det är allvar. Det här är en dödlig sjukdom. Jag hade tur, men alla har ju inte det.
I slutet av oktober vaknade Kent en natt och hade svårt att andas. Han blev livrädd. Vågade han somna om? Skulle han dö i sömnen? Hur hårt skulle sjukdomen slå? Han blev dyngförkyld och den här gången med det som så många vittnat om som drabbats av covid, den fruktansvärda känslan av att inte kunna andas samt svår hosta.
– Det var verkligen helt fruktansvärt. Men, som tur var hade jag inte covid den gången. Jag har rätt mycket antikroppar i mig och det är tur det.
I onsdags var han och tog vaccin mot årets influensa. Kroppen är fortfarande för svag för att klara av sådant. Men kroppen är en sak, knoppen en annan och hjärtat en tredje. Kanske är det i hjärtat det varit som svårast i år. Han såg inte sin familj på över två månader.
– Det kan nästan göra mest ont i mig nu. Hur mycket min fru och mina barn varit tvungna genomlida, och än i dag genomlider. Jag är ju en helt annan och orkar bara marginellt vad jag tidigare klarade av.
Han berättar att han till och med bett frun att dra, att han inte är något att ha, men att hon med tydlighet svarat att hon absolut inte ska någonstans.
– Jag lyssnar in familjen mer nu, har blivit mindre självisk. Det är rörande att se hur till exempel sonen rättar till mattor och fixar kuddar i soffan åt mig så jag ska ha det bra. Han curlar mig, säger Kent och det är inte utan att det syns hur starkt berörd han blir.
Han är vid liv, han är en annan, men han är Kent Östling, överlevaren.