Redan innan jag beträtt Kulturhusets foajégolv får jag åter denna ständiga törst efter julstämning bekräftad för mig, då varje avställningsyta i Norra hamn är full av vilsna bilister som desperat försöker bli av med sina fordon innan årets upplaga av Christer Sjögrens Julshow inleds. Parkeringarna är fulla, stora salen är full och på scenen brinner en simulerad öppen spis.
Och visst blir det också stämningsfullt – julstämningsfullt – till en sådan grad att det nästan gränsar på oförskämdhet. Christer Sjögren och Pernilla Wahlgren är nämligen obehagligt perfekt utskurna för ändamålet: båda så svenska och folkkära, men samtidigt så amerikanskt Ally McDisney-mysiga. Kvällen förflyter också i en lika perfekt balans mellan just dessa två världar: Nat King Coles Christmas song avlöser Hej mitt vinterland och Härlig är jorden leder in i Little drummer boy. Det enda avvikelserna är trygga och väluttänkta, till exempel då Christer Sjögren framför ett par gospellåtar hämtade från Elvis Presleys katalog.
Men även om det primärt är just Sjögren och Wahlgrens statiska matta av julmys som de flesta betalat för att se, så finns det också en faktor som gör att kvällens föreställning faktiskt sticker ut bland de otaliga julkonserter som turnerar landet i december. Den faktorn heter Gunhild Carling.
Multiinstrumentalisten Carling, som oftast finns närvarande på scen men bara ibland tar på sig rollen som förgrundsfigur, är nämligen bara för bra för att beskriva. Hon spelar trombon, trumpet, säckpipa, munspel och flöjt; hon sjunger, dansar och pratar rappt på svårförstådd skånska. Om det andra två är duktiga artister inom sina respektive fack så är Gunhild Carling en varietéstjärna och underhållare i världsklass, vilket kommer som en vaudevillsk uppenbarelse – ett julmirakel, på sätt och vis – om man som jag aldrig hört talas om henne förr.
Sammanfattningsvis, alltså: pålitligt, stämningsfullt, juligt – men med ett oväntat tillskott av något genuint originellt och intressant.