Sedan barnsben har Otto Lundgren, 27, idrottat. Framför allt har han åkt längdskidor och det var också på dem han tog sig fram i Sareks nationalpark i Jokkmokks kommun. Den åtta dagar långa expeditionen var planerad sedan ett halvår tillbaka och den 30 mars gick startskottet. Innan dess var det en hel del som skulle fixas.
- Det krävs otroligt mycket materiella saker när man gör en sådan här grej vintertid. Jag hade inga vinterprylar alls.
Sovsäck, liggunderlag, vildmarkskök och snöpinnar till tältet var några av Ottos inköp. Han torkade två kilo köttfärs och köpte frystorkad mat.
- Jag hade med mig en bit korv och lite fläsk för att lyxa till det på utvalda dagar, berättar han.
Mellanrubrik
Efter en två timmar lång skoterfärd från Kebnats, Stora sjöfallet, spände Otto på sig turskidorna vid parkgränsen till Sarek. Bakom sig drog han en pulka med 39 kilo packning och runt halsen hängde lyckoamuletten Mjölner, åskguden Tors hammare.
- Det var så jäkla fint. Solen gick ner över bergen och det var helt klar himmel.
Mindre fin blev första natten som tillbringades på den avlånga sjön Liehtjitjavrre.
- Det var helt galet. Det stormade så att tältet skakade. Jag kunde bara ligga där och hoppas på att det skulle hålla.
Skickade signaler
Morgonen därpå stod tältet kvar och Otto kunde påbörja första dagsturen. Bestigning av Nilas kam, 1.770 meter hög. Med sig hade han en Spot - en gps-sändare som skickar ut signaler.
- Jag skickade bland annat signaler till min pappa, som via Google earth kunde se var jag befann mig.
Något som Otto har lärt sig är mindre bra, är att glömma detaljer som att signalera om ny position.
- När jag kom ner från Skarjatjåkkå (1.575 meter hög) glömde jag att skicka en signal om att jag var nere. Pappa trodde att jag tillbringade natten där uppe, det var den kallaste natten av alla. Då blev han lite orolig, skrattar Otto.
Ett kall
Att det är en risk att ge sig ut på en skidexpedition på egen hand är tydligt.
- Det är absolut inte bra att vara ensam. Man är så utelämnad.
Den självklara följdfrågan behöver väl inte nämnas.
- Vi är självplågare i min släkt. Det handlar om utmaningen, ett kall som är svårt att förklara. Klart jag var rädd ibland, men det var så värt det när jag kom till toppen.
Förutom en fantastisk upplevelse beskriver Otto expeditionen som ett fysläger.
- Det var otroligt mycket snö på hemvägen. Pulkan slog igenom snön hela tiden. Jag åkte tio timmar på fredagen innan jag slog upp tältet. Då föll jag ihop, det var nästan så att jag dog. Den kvällen satt fläskbiten fint, minns Otto.
Åt fyra dagar
Nästa dag, som var den sista, fortsatte kampen mot den djupa snön och blåsten.
- Jag bara idiotåkte, såg ingenting. Det var vitt överallt men jag fortsatte att pumpa. Jäklar vilken mjölksyra jag fick i benen. Där fick jag valuta för all träning genom åren. Jag kunde se fjälltopparna så jag följde dem för att inte åka vilse.
Under expeditionen skrev Otto dagbok för att underhålla sig kvällstid. Väl hemma i den gamla bagarstugan i Luleå blev sysselsättningen något helt annat.
- Kroppen var inställd på att jag varje dag gjorde av med otroligt mycket energi. Jag åt konstant i fyra dagar utan att bli mätt.
Andra toppar Otto besteg var Tjågnåris, 1.982 meter hög och Klassikern, 1.694 meter hög. Att Otto Lundgren ska göra en tradition av expeditionen är det inget snack om.