Alexander Sandgren var 13 år när han köpte sin första orm. Nu, 13 år senare, bor han med 15 stycken, här med hans noshornshuggorm som i år ska få se om hon kan få ungar. En hane är på ingång för besök i hennes bur. "Det är otroligt svårt att få fram ungar på dem, så det vore ju väldigt roligt om vi lyckades" säger hennes husse som är stor djurälskare.
Hans pappa skaffade orm redan när Alexander Sandgren var liten pojk. Efter det ville Alexander han sin egen.
– Jag har alltid gillat djur. Det har inte spelat någon roll om det varit husdjur eller djuren på bondgården i Ersnäs där jag hjälpte till som barn. Alla har varit intressanta. Men när jag började tjäna egna pengar var det enda jag verkligen ville spara till en egen orm.
Han knogade att sommarjobba och lägga pengar på hög. Vid 13 års ålder var de tillräckligt många och Alexander kunde stega i väg till djuraffären för att hiva upp 1500 kronor och få med sig en kungspyton hem. Den döpte han till Molly.
Nu är han 26 år och har hunnit ha en rad olika sorters ormar. När vi hälsar på i hans lägenhet i Luleå står en kobra i hallen och höjer huvudet. Som tur var gjord av glas.
– Jag har aldrig riktigt fäst mig vid kobror. Det finns andra mer fascinerande sorter tycker jag. Tyvärr tror jag många har en skev bild av oss som dras till ormar. Att man på något vis är spexig och adrenalinstinn, att man vill visa upp sig och sina ormar på något sätt. Det känner jag inte alls igen mig i.
I lägenheten där 18 vuxna ormar och sju små ormbebisar, en vecka gamla bor ihop med Alexander, syns inga feta bjässar såsom boaormar till. Det finns däremot desto fler huggormar, exempelvis vitspräckig skallerorm som i vilt tillstånd lever i Arizona eller den ungefär en meter långa noshornshuggormen från Uganda.
Ormarna har ett eget rum där tre av fyra väggar har terrarier i olika storlekar. Framöver kommer Alexander satsa på att ha ett terrarium även i vardagsrummet där hans strumpebandssnokar ska få bo.
– De är de enda av mina ormar som man kan ta upp och hålla i, så dem vore det trevligt ha nära där man är. Alla andra här är giftiga.
Varför giftormar, kan man undra.
– Jag tänker att det här är lite som att ha ett akvarium. Det är inga keldjur man skaffar sig, det är något vackert och fascinerande att titta på, att mata och bry sig om. Jag hade ormar som inte var giftiga tidigare, men sedan blev det att man vill testa nya arter och läste på om olika giftormar som man kände sig mogen som ormhållare att testa. Giftormar är verkligen inga nybörjardjur, du måste veta exakt vad du håller på med. Det är som med alla andra intressen. Det finns risker med att köra skoter med. Det viktiga är att man vet säkerhetstänket.
Och det syns det att han gör. Sandgren har full koll när han öppnar ett av terrierna och med stabil han lyfter ut en av rackarna med hjälp av en lång pinne försedd med krok. Noshornshuggormen läggs på golvet, lyfter huvudet och fräser men ser i övrigt lugn ut. Ofantligt vacker i sitt mönster som har såväl svarta, blå och röda inslag, plus lite gult om man tittar nära.
– När de är yngre är de ännu starkare i sina färger, säger Alexander och visar en bild av en färgstark yngling.
Av noshornshuggormen hoppas han få smått i år. Den hona vi får beskåda ska få hänga med en hane som en av Alexanders vänner äger. Förhoppningsvis blir det ungar, men det är svårt. Att få fram ungar på den arten är mycket ovanligt.
– Det vore väldigt roligt. Men jag fick bebisar förra veckan av en annan ras, buskhuggormen, säger Alexander och stegar mot BB-avdelningen.
I en låda ligger två mycket näpna ungar, ihopkrupna som kringlor i en liten klätterställning. De är mjukt gröna i sin färg och har inte hunnit bli mer än en knapp decimeter. Alexander fick beskåda både när de blev till och när de kläcktes.
Bland gullrankor och spansk mossa cirklar det här gröna mamborna runt och ser mycket kärvänliga ut i ett av Alexanders terrarium.
De ormar Alexander har är inhandlade främst på mässor vilka hålls runt om i Sverige fem-sex gånger per år, men även hämtade direkt hos olika säljare.
– Jag var ner till Holland en gång för att hämta en. När man är på så långa resor brukar vi vara ett gäng ormägande vänner som kör tillsammans och tar stopp längs vägen där någon specifik orm finns att köpa.
Holland är ett stort ormland men Tyskland är enligt Alexander ledande i Europa. Sverige ligger inte långt efter men det är oklart hur många ormägare vi egentligen har. Det finns nämligen inget krav på att anmäla att man har orm hemma, inte giftorm heller. Det är upp till varje kommun att besluta om det och i Luleå där Alexander bor behövs ingen anmälningsplikt om att meddela kommunen att man skaffar sig orm.
Västafrikansk gabonhuggorm är största medlemmen i släktet Bitis och även världens tyngsta huggorm.
Efter en stund är det dags för mat till de större ormarna. Alexander har tagit fram ett par råttor ur frysen och tinat i vattenbad. De ska nu de vitspräckliga skallerormarna och de västafrikanska gabonhuggormarna få sluka. Och sluka är just vad de gör. Det är lite drygt två veckor sedan de fick mat sist, en vanlig rytm för ormar som dessa i bur. I fritt tillstånd äter de ytterst sällan.
Men det här med att ha vilda djur i bur, hur tänker du kring det?
– Det är klart man tänker på det. Jag har faktiskt funderat på att sälja allt det här och använda pengarna till att se djuren i det vilda istället. Vi får se. Det är Afrika jag vill till i så fall, helst Uganda. Där finns de flesta sorter jag har här.
En orm i hans liv bär han lite extra nära hjärtat. En nätpyton av ett särskilt slag från Bali med knallgult huvud.
– Den hade jag velat ha kvar, men jag hade inte utrymme för den som min livssituation var då, så jag fick sälja den vidare. Jag har försökt få tag i en igen, men inte lyckats. Vissa djur lever verkligen vidare inom en.