Videon är inte längre tillgänglig
LÄS MER: Gunnar Eklöf stred för Hitler
Olle Hägglund är i dag en pigg 90-åring. Han minns mycket väl krigsåren och hur livet var i Luleå under den tiden.
Redan som 13-åring började han jobba åt dåvarande Televerket. De första åren som telegrambud, för att sedan vara med och bygga upp automatstationer runt om i länet.
Fredsdagen den 8 maj 1945 tog han som vanligt tåget från Luleå klockan 05.38 och åkte till Boden, där han jobbade då.
–Jag satt på en trappstol inne på automatsationen och la in kablar på ett så kallat stiftfält. Klockan tolv blev det en extra nyhetssänding och då avbröt vi jobbet helt och gick in och lyssnade på radion. Där rapporterade man om att det var väldigt upprymt i Stockholm och man hörde skrik och tutande från gatorna, berättar Olle Hägglund.
Någon fredsyra, som den som var i Stockholm, upplevde han inte. Men givetvis blev alla runtomkring väldigt glada.
– En första tanke var att det då var slut med ransoneringskupongerna för mat, kläder och annat. Men det tog ett tag innan de försvann, berättar han.
Då arbetsdagen var slut tog han tåget hem till Luleå.
– På tåget var det givetvis ett glatt samtalsämne att kriget nu var över. Men på gatorna i Luleå märkte man ingenting, fortsätter han.
En vecka efter att det blivit fred åkte han till Narvik med ett så kallat frihetståg.
– Jag tror det var ABF som arrangerade resan. Det var det första tåget och vi åkte för att knyta kontakter med norrmännen som nu var fria, berättar Olle Hägglund.
De var några dagar i Narvik och bland annat träffade han jugoslaver som varit tyska fångar och som fortfarande var kvar i fånglägret och väntade på att bli hemtransporterade.
Vid ett tillfälle följde han med en telefonreparatör ut till Karlsvik dit ryska krigsfångar, som suttit tillfångatagna i Norge, förts i väntan på transport hem.
– Man såg stängslen och ryssarna som fanns där. Det var fruktansvärt mycket folk, men jag kom aldrig i kontakt med någon av dem, säger han.
Han berättar även om att det i Luleå även fanns amerikanska flygare stationerade och som nattetid flög förnödenheter och även folk upp till Norge.
– De bodde på Statt och jag minns att de hade med sig nylonstrumpor till damerna där, berättar han och skrattar.
I Luleå fanns även under de här åren många tyska sjömän.
– Men man märkte inte av dem på något speciellt sätt, utan de var som alla andra sjömän som var här, förklarar Olle Hägglund.